Jag, Linnea, Clara, mamma och pappa stod på Arlanda flygplats och stirrade upp på avgående plan-tavlan. New York, Göteborg, Amsterdam, Madrid, Oslo, Köpenhamn, Paris...

"Där är det!" utbrast jag och pekade upp på tavlan. "London, Gate F69."

Min väska var redan incheckad och jag hade min flygbiljett i min hand. Vi började gå bortåt mot gaten och jag kände att det började pirra mer och mer i min mage för varje minut som gick.

”Nervös?” Linnea lade armen över mina axlar och gav mig ett fint Linnea-leende. Jag nickade och log ett osäkert leende tillbaka. ”Det kommer bli bra det här Saris.” sade hon lugnt och tryckte till min arm lite med handen. Jag nickade igen och bet mig i läppen. Det här var vad jag ville, jag ville leva min dröm.

Vi kom fram till kön till säkerhetskontrollen och då kom jag på att de andra inte fick följa med mig längre.

”Dags att säga hejdå då...” sade jag och vände mig mot min familj och bästa vän. Mamma slog armarna om mig med tårfyllda ögon och jag kramade tillbaka och kände att jag snart också skulle börja gråta. ”Hejdå min älskade dotter, sköt om dig nu, gumman.” sade hon med gråten i halsen och pussade mig på kinden. ”Hejdå mamma.” sade jag tyst och kände att jag inte kunde hålla inne tårarna längre. Mamma pussade mig ännu en gång, fast den här gången på pannan, sedan tog hon ett steg bakåt så att min syster kunde komma fram.

Vi kramade om varandra och tårarna bara strömmade ned för våra kinder. ”Hejdå siss... Kommer sakna dig som attan.” Jag och Clara hade en väldigt bra relation, bättre än de flesta systrarna tror jag faktiskt. Även fast det är 4 år emellan oss så är vi ändå lika tighta som om vi vore tvillingar. Jag älskade henne verkligen och hon var faktiskt världens bästa syster. Hur skulle jag klara mig utan henne nu?

”Hejdå, kommer sakna dig med. Som en fucking galen ko.” Vi skrattade tyst och började sedan att gråta igen. Det här var skitjobbigt.

Efter några minuter släppde vi taget om varandra och Linnea kom fram och kastade sig nästan över mig. ”Hejdå min flummiga, knäppa, konstiga, underbara Saris.” sade hon och kramade mig så hårt hon kunde. Jag fnissade till och kramade tillbaka lika hårt och sade: ”Hejdå weirdo. Kommer sakna dig så himla, sjukt mycket!” ”Kommer sakna dig med, galet mycket.” Tårarna rann ned för våra kinder och mascaran hade nog runnit ut för länge sedan. Sist men inte minst kom pappa och gav mig en stor och trygg typsik pappa-kram. Pappa brukade inte gråta men just nu var hans kinder blöta och hans ögon var tårfyllda. ”Goodbye my lovely daughter. I’ll miss you, sweetie.” Jag älskade när pappa kände sig för dålig för att prata svenska och pratade engelska istället, det kändes så...honom. ”Bye dad, I’ll miss you too. So much.” ”Say hi to Leah from me.” ”I will.”

Efter 15 gråtandes minuter hade jag kramat alla och nu hade de gått härifrån. Jag stod själv i kön och kände ingen människa som stod runt omkring mig. På ett sätt så var det läskigt, men på ett annat sätt spännande. Nu började mitt äventyr.

Jag kom fram till säkerhetskontrollen och tog av mig mössan och jackan och lade dem i en låda och min handväska i samma låda. Sedan gick jag lugnt igenom kroppskollen och jag andades lättat ut när det inte pep, det var en vana att man gjorde det. Mina saker kom ut och jag plockade bort dem och satte på mig jackan och mössan igen och gick bort mot gatearna. Om några minuter skulle jag sitta på planet mot London, planet mot min dröm.

Jag kollade runt och letade med blicken om jag såg gaten och hittade den lite längre bort. Lugnt styrde jag mina steg mot Taxfree för att köpa godis som jag kunde ha på planet.

10 minuter senare låg mina två Haribo påsar i handväskan och jag satt utanför gaten och väntade på att man skulle få gå in i planet. Jag satt och skrev några sms till mina vänner och min familj innan jag skulle behöva stänga av den. Fy vad jobbigt det var igår när jag behövde säga hejdå till alla mina vänner. Jag kommer inte få träffa dem på hur lång tid som helst.

Plötsligt kom det en flygvärdinna och tog bort bandet som fanns framför gaten och ropade att det gick bra att komma och visa biljetterna och passet. Jag tog upp min handväska, reste mig upp och gick med bestämda steg mot gaten. Jag gav min biljett och mitt pass till mannen som stod och skulle kolla dem. Han gav tillbaka dem och log mot mig och jag tackade och log tillbaka. Jag började gå in i den lilla tunneln mot planet och tog ett djupt andetag. Flygvärdinnorna hälsade vänligt på mig på engelska när jag klev in i planet och jag började gå bort genom gången mot min plats. Det var ett ganska stort plan med fyra platser i mitten och två på vardera sida. Min plats var en av de med två platser, den som var vid gången. Jag satte mig ner och lade min väska på golvet och tog av mig jackan och mössan. En äldre dam i 70 årsåldern stannade upp bredvid mig och jag tittade undrande upp på henne.

"Apparently I have the seat beside you, do you think I can possibly come in there?" sade hon med en fin gammal brittisk brytning och log ett typsikt gulligt tant-leende. "Absolutey! Wait, I'm just gonna put this away..." svarade jag och böjde mig ner och plockade upp min väska från golvet och satte den i mitt knä och vände ut benen mot gången så att hon kunde komma förbi. "Thanks, sweetie." sade hon och gick förbi mig och satte sig ner bredvid mig.

Jag vände tillbaka mig och lade ner väskan på golvet igen och puttade in den halvt under sätet framför mig. Jag tittade upp och kollade runt i planet som nästan var fullt och tittade sedan ut genom fönstret och kollade på männen som kastade upp alla väskor på ett band som ledde in i planet.

"Where do we sit?" hörde jag en killröst fråga lite längre fram i gången. Jag kollade upp och såg 5 killar och en annan äldre man som gick genom de två gångarna. "Right here!" svarade den äldre och pekade på platserna som var bredvid mig.

Killarna utbytte några ord med varandra om vart de skulle sitta och strax därefter satt de ner och pratade högt med varandra.

Närmast mig satt en blond kille, bredvid honom satt den äldre mannen som verkade försöka hålla koll på alla killarna som typ en pappa, bredvid honom satt en kille med lockigt brunt hår och bredvid lockarna satt en kille med brunt ruffsigt hår. På andra sidan av andra gången satt en mulattfärgad kille med mörkbrunt hår och bredvid honom, längst bort från mig, satt en kille med ljusbrunt, snaggat hår. Och för att vara helt ärlig så var killarna väldigt snygga.

Plötsligt började planet att röra på sig och det knep till i min mage. Lyfta var nog det värsta som fanns. Det backade ut och började köra på körbanan för att komma ut på den banan där vi skulle lyfta samtidigt som flygvärdinnorna visade var nödutgångarna fanns och hur man använde flytväst och syrgasmask, killarna härmade deras rörelser och skrattade dämpat.

Flygmotorerna startades och hela planet började skaka som bara den. Jag satt rakt i mitt säte med händerna på armstöden på vardera sida av mig. Planet ökade farten mer och mer och om bara någon sekund skulle vi lyfta från marken. Jag borrade nästan in naglarna i tyget på armstöden och glömde nästan bort att andas. I ögonvrån såg jag den blonda killen titta på mig med ett leende lekandes på läpparna. Plötsligt kändes det som om min mage flög ur mig. Vi var ovanför marken och steg långsamt upp i luften. Den vanliga känslan av att man drogs tillbaka och höll på att sjunka igen kom och jag pep till. "Wow!" kom det från en av killarnas munnar. "Hate that feeling!" sa killen med lockarna.

Efter några minuter var det värsta över och långt nere såg man marken när man tittade ut genom fönstret. Jag släppte taget om armstöden och började andas i normal takt. Symbolen för att man måste ha säkerhetsbälte slocknade och jag hörde hur de knäpptes upp runt omkring mig, men jag behöll mitt på, för säkerhetsskull.

Flygvärdinnorna började gå med vagnar i gångarna och delade ut snacks och dricka. "What would you like to drink?" frågade en av dem mig vänligt, samtidigt som en annan lade små påsar med nötter och små salta kringlor framför mig på det lilla nedfällda bordet. "Apple juice, please." sade jag och log smått. "Coming up!" sade hon glatt och tog fram en liten äppeljuice burk och gav den till mig med en plastmugg till. Jag tog emot den och tackade. "And you sir?" sade hon sedan och vände sig mot den blonda killen. "Same." sade han och log. Jag tittade på honom och log smått. Han tog emot sin med och ställde den på sitt bord. När han fick sitt snacks frågade han om han kunde få lite mer och de kunde ju inte säga nej till honom när han gjorde den där jättesöta, bedårande minen, så de gav honom fyra påsar till.

När jag kom på mig själv att jag stirrade på honom vände jag snabbt tillbaka huvudet och stirrade på min juice istället. Jag kände hans blick bränna hål i mig och jag fick tvinga mig själv att börja äta och försöka tänka på något annat.

Jag böjde mig ner och fumlade upp min ipod och mina hörlurar. Sedan stoppade jag in några nötter i munnen, pluggade in hörlurarna och stoppade in de små in-ear plupparna i varsitt öra. Jag satte på ipoden och bläddrade fram 'We Are Never Ever Getting Back Together' med Taylor Swift. Musiken fyllde snart hela mitt huvud och jag lutade mig bakåt och blundade.

Med ett ryck vaknade jag när jag kände att planet började skaka. Jag drog ur ena hörluren och lyssnade uppmärksamt på piloten som gav ut ett meddelande i högtalarna. Det brusade men jag kunde ungefär uppfatta vad som hände. Vi hade flugit in i ett annat plans körbana där det nyss hade flugit så det blev turbulens och piloten hade inte sett det andra planet på radarn konstigt nog. När han pratat färdigt och skakandet upphörde pustade jag ut och kollade på killarna som inte verkade bry sig ett dugg. Antagligen så var det väl så att jag var ovan med att flyga.

Tanten bredvid mig sov och snarkade högt. Jag kollade på klockan i min ipod som visade 14:29, nu hade vi flugit i en timme och en kvart. Borde vi inte vara framme snart? Då kom jag på att det stod på stora skärmen som satt längre fram i planet hur lång tid det var kvar. Jag tittade upp och kisade med ögonen för att se den lilla texten på den blåa skärmen. 34 minuter kvar. Det pirrade till i min mage av glädje.

Det var som att min blick automatiskt drog till den blonda killen bredvid mig som om han var en blickmagnet eller något. Jag kunde inte sluta kolla på honom och när han kollade tillbaka på mig var det som om mitt hjärta bankade så hårt att det nästan flög ur mig.

Jag drog ur båda hörlurarna ur mina öron, stängde av ipoden och lade ner den i väskan igen.

Det sista av snacksen låg på det lilla bordet framför mig och jag samlade ihop det och stoppade in det i munnen. Med munnen full tittade jag upp på Mr Blondie som tittade på mig och log roat. Jag rynkade pannan och gav honom en undrande blick och gjorde en gest men handen som betydde typ "vad är det?". Han skakade på huvudet och skrattade så att man såg hans vita tänder och genomskinliga tandställning. Jag tuggade färdigt och svalde. Återligen igen kollade jag på skärmen som visade att det var 15 minuter kvar.

Jag hade aldrig varit i London förut, och nu helt plötsligt så flyttade jag dit? Jag känner inte ens någon där! Min pappas kusin som jag skulle bo hos kände jag inte heller! Och jag som är så dålig på att lära känna nya människor... Antagligen kommer det ta en evighet innan jag får någon kompis där.

Nu kunde man känna hur planet sjönk fort, man började se marken och små moln som vi flög förbi.

"It's gonna be so nice to come home again!" sade en av killarna och de andra höll med. "Are you going back to Mullingar?" frågade killen med lockarna och pekade på Mr Blondie. Han skakade på huvudet och sade: "No, I'll just stay here and chill. Are you guys going home?" "Nah..." svarade de och det verkade han vara glad över.

Planet var ganska nära marken och jag antog att flygplatsen låg här någonstans. Återligen igen naglade jag mig fast i armstöden och blundade hårt.

Hjulen slog i marken med en duns och jag öppnade ögonen. Snart såg man flygplatsen och vi körde in till en gate och folk runt omkring mig började knäppa loss sig och ta ner deras väskor från luckorna i taket, men jag satt kvar och knäppte bara av mig bältet.

Tanten bredvid mig hade vaknat och tittade sig förvirrat omkring. "We're here?" frågade hon förvirrat och kollade med en trött blick på mig. Jag log och nickade; "Yeah, we're here."

Sedan tog jag på mig jackan och min blåa mössa och plockade upp min väska i knät. Gången började bli något mindre med folk så jag ställde mig upp och tog en sista titt på min plats så att jag inte hade glömt något. När jag såg att det var tomt började jag att gå mot utgången ur planet. Men precis innan jag nästan hade kommit ut tittade jag snabbt bak på honom. Han mötte min blick och det ryckte lite i hans mungipor och sedan smög det sig fram ett litet leende som fick mitt hjärta att slå dubbelslag.

Jag vände mig tillbaka mot dörren och gick ner för trappan och upp för en annan till gången in till själva flygplatsen.

Jag gick med strömmen av människor mot hallen där man väntade på sina väskor. Väskorna hade inte kommit än när jag kom dit, det satt några på bänkarna runt om så jag följde deras exempel och satte mig ner på en tom bänk.

Efter några minuter såg jag något i ögonvrån och vände huvudet mot rulltrappan som jag hade åkt ner med. Där kom de, killarna från planet. Den blonda stod näst längst bak framför den äldre mannen som blickade ut över hallen. När de kommit ner började de gå mot oss och jag vände snabbt bort blicken när jag såg att de gick mot bänkarna som stod i rygg med den bänken som jag satt på. Plötsligt kände jag hur bänken skakade till och någon satte sig precis bakom mig. Jag kände hans hår snudda vid mitt eget och snart hörde att det var han, det var den blonda som satt bakom mig. Det pirrade till i min mage, undrade verkligen hur jag kunde ha de känslorna för någon jag inte ens hade pratat med eller kände överhuvudtaget.

Jag plockade upp min mobil och satte på den, då slog det mig när jag såg att jag hade fått ett "Välkommen till Storbritannien"- sms att jag faktiskt var i England, i London. Jag kunde inte tro det! Min klocka på mobilen ställde jag om så att den visade rätt tid eftersom att England ligger en timme efter Sverige. Människorna som satt framför mig började se otåliga ut när det hade gått ungefär 25 minuter sedan vi kommit. Suckar hördes lite här och där och en liten kille sade: "This is taking forever!" Några vuxna log tröttsamt mot honom och nickade instämmande. Banden åkte runt och runt men inga väskor syntes till. Jag undrade verkligen hur det skulle bli nu, och vad som skulle hända. På ett sätt var jag lite orolig, men på ett annat sätt upphetsad. Det skulle nog bli bra ändå, eller jag hoppades det i alla fall.

Plötsligt kom det en väska åkandes ner på det lilla bandet och hamnade med en duns på det stora bandet där man skulle ta dem. Alla började resa sig upp och gå fram till bandet för att vänta till ens egen väska kom. En efter en dunsade ner och fler och fler personer lämnade hallen.

Min blick fångades plötsligt av en stor, röd resväska som kom åkandes på det lilla bandet. Jag log när den dunsade ner och började åka åt mitt håll. Killarnas väskor kom ungefär samtidigt som min så de stod och plockade upp sina väskor lite utspritt runt bandet. Jag gjorde mig redo att ta min väska när den nästan var framme, men när jag tog tag i handtaget fick jag inte den att röra på sig alls. Jag var för svag och den var för tung... Jag följde med väskan när den åkte vidare och försökte verkligen få upp den men det var hopplöst. Plötsligt stod det någon bredvid mig och jag släppte väskan och tittade förvånat upp på personen. Men det var inte vem som helst som hade ställt sig bredvid mig utan det var Mr Blondie. Hon svalde djupt och kände rodnaden hetta till i kinderna."You need any help with that?" frågade han försiktigt och nickade menande mot väskan som fortsatte att åka iväg. Hans röst var perfektion och hans irlänska brytning gjorde den dubbelt på perfekt. Utan att jag ens hann svara så hade han gått runt mig och plockade upp min väska utan besvär och kom gåendes med den rullandes bredvid sig. "Here you go..." mumlade han och rullade fram den till mig. Jag tog emot den och tittade upp på honom. "Thanks." sade jag och log försiktigt mot honom. Han besvarade leendet och jag stod kvar och kollade rakt in i hans otroligt vackra, blåa ögon. "Ey, man stop flirting and come! We have to head for the back door now, the girls are crazy out there!" Den mulatt färgade killen ropade till den vackra varelsen som stod framför mig och han skrattade till och fick lite rosa färg på kinderna vilket gjorde honom ännu vackrare. Han nickade sedan lite kort mot mig och viskade "bye" innan han vände sig om och gick bort med killarna och några säkerhetsvakter och försvann snart utom synhåll. Viskningen hade gett mig rysningar genom hela kroppen och jag var helt säker på att jag hade nyss stått öga mot öga med världens vackraste människa.

Men vad hade den andra killen menat med "the girls are crazy out there"? Vilka tjejer? Jag ryckte på axlarna, drog upp handtaget på rullväskan och gick mot dörren där man gick ut för att komma ut dit där det brukade sitta folk och vänta på deras nära och kära som kommer med flygen. Men när jag klev ut genom dörren hoppade jag till av chock. Det var en jättestor samling av tjejer här inne och nästan alla skrek. Jag samlade mig och började gå mellan alla tjejer bort mot utgången. Tillslut kom jag fram till utgången och gick ut genom den och möttes av den friska, brittiska luften. Jag tog ett djupt andetag och blev lättad över att jag slapp höra skriken mer. Lite längre bort åkte det en taxi så jag ställde mig på tå och vinkade den till mig och snart körde den upp framför mig och taxichauffören klev ur för att hjälpa mig att lägga in väskan i bakluckan. Jag tackade honom och satte mig sedan i bilen. "Where are you heading?" frågade han och jag öppnade min handväska och tog fram en lapp där det stod min nya adress, adressen hem till Leah. "16 Welbeck st. Marylebone, London." sade jag försiktigt och taxichauffören nickade och körde ut från flygplatsområdet. Jag tittade ut genom fönstret och såg träd och ängar susa förbi. Det var mulet väder men ändå bubblade glädjen inom mig. Jag var i England!