Kapitel 5 - Let Me Explain

  2013-07-23 / 23:11:07 / Allmänt / 2 kommentarer

När jag vaknade morgonen därpå fann jag en lapp på mitt nattduksbord och log för mig själv när jag fattade att det var från Niall. Wow, hade vi verkligen kyssts igår? Jag kunde inte fatta det. Det var min första kyss och det var dessutom första gången som någon kille har sagt att jag var vacker. Och det var Niall. Jag bet mig i läppen och öppnade den ihopvikta lappen för att läsa vad han hade skrivit.

Morning beautiful!
You fell asleep and so did I, but I had an important thing to do today so I've left.. Sorry, I didn't want to wake you up. Call or text me if you need anything.
xxxxx Niall

Jag log ännu större och insåg plötsligt att han hade sovit med mig inatt. I min säng. Niall. Shit.
Efter att ha suttit och stirrat in i väggen ett bra tag blinkade jag till och tittade ner på lappen igen innan jag la tillbaka den och ställde mig upp. Jag slängde en blick för att kolla hur mycket klockan var, en suck flög ur mig när jag såg att den var 9. En till lång dag utan någonting att göra. Hela jag spricker av glädje! Not.

"Sara?" sade en tveksam röst när jag gick förbi vardagsrummet för att komma till köket.
"Hm?" svarade jag och backade tillbaka för att sticka in huvudet i vardagsrummet och höra vad Leah ville.
"There's not much food left in the fridge and I'm kind of caught up in alot of work today... Do you mind going to the store?"
"Oh, okay, no not at all!" svarade jag och log mot henne innan hon tackade mig och sedan gick jag bort till köket för att ta fram flingor och mjölk.
När jag hade ätit klart min frukost gjorde jag mig i ordning i lugnt tempo eftersom att jag inte direkt hade något att skynda mig till. En enkel outfit fick duga; ett par svarta jeans, en grå ramones t-shirt, en jeansskjorta och så converse till det. Leah gav mig pengar och sedan gick jag ut och gick mot livsmedelsbutiken. Det var mulet ute och luften var kvav, det skulle säkert börja regna när som helst. Därför ökade jag takten lite för att hinna in under tak innan det skulle bryta ut.
Jag steg in i butiken och tog en korg som man rullar och började gå runt och plocka ner massa varor i den. Innan jag kom till kassan gick jag till tidningsavdelningen eftersom att jag älskar tidningar och kan läsa dem dag in och dag ut. Men jag stannade plötsligt upp framför dem och ögonen ploppade nästan ur mig. Det var en kille som var fasligt lik Niall på massor av framsidorna tillsammans med fyra andra killar. Efter några minuter insåg jag det tillslut och fick nästan lite panik, men jag blev mest arg på Niall för att han inte hade berättat någonting eller varnat mig. Han var känd, och som det verkade på alla dessa tidningar var han väldigt känd och var med i ett pojkband tillsammans med de andra killarna jag hade sett på planet. Han hette tydligen Horan i efternamn vilket fick mig att skratta rätt ut i luften men jag tystnade snabbt och gick tillbaka till verkligheten.
Varför hade han inte sagt någonting? Jag skakade på huvudet och tog upp en av tidningarna.
NIALL HORANS NEW GIRLFRIEND? stod det med stora bokstäver på framsidan och det fanns två stora bilder bakom texten, en på Niall som var lika snygg som alltid, och en på en annan tjej som hette Jessica Wilson. Avundsjukan bubblade upp inom mig och förvånandsvärt kände jag tårar som bildades i mina ögon. Jag visste att man inte skulle tro på allt skvaller som skrevs om kändisar men jag kunde ju inte låta bli att tänka på om det var sant. Bestämt tog jag upp mobilen ur fickan och knappade in ett sms till Niall.

To: Niall
Hey Horan, how's it going with the band and your new girlfriend? Glad you told me all about it, thanks. x

Okej, det var elakt att skriva så, men jag var djupt besviken på honom. Jag tyckte på skicka och bet mig nervöst i läppen och stoppade ner mobilen i fickan igen. Jag tittade på tidningen en gång till innan jag ställde tillbaka den och gick mot kassan för att betala. När jag sedan klev ut från butiken kände jag regnet mot min hårbotten och tittade upp på den mörka himlen med en suck.

Nialls perspektiv

När jag väl trodde att dagen inte kunde bli värre knackade det på dörren och in kom en man från modest! och efter honom en blond tjej med gröna ögon, fylliga läppar, långa ben, stora byst och en billig klädsel. Vanligtvis skulle jag bli heltänd om jag träffa någon som såg ut som henne, men det blev jag inte nu, inte ens i närheten. Jag kunde inte ens säga att hon var vacker, det gick bara inte. Och tanken av att hon skulle bli min så kallade "flickvän" fick mig att vilja spy.
"Niall, this is Jessica. Jessica, this is Niall." Hon sträckte fram handen för att hälsa men jag hade kvar båda mina i mina fickor och gav henne en kort nick istället. Mannen gick ut och lämnade oss ensamma och det blev en ganska awkward stämning i rummet. Jag satte mig på en stol och tog fram mobilen ur fickan och började spela candy crush. Jessica harklade sig men jag kollade inte ens upp. Hon suckade irriterat och la armarna i kors. "If this is gonna work you need to focus Niall." sade hon med en pipig röst och jag tittade upp och suckade. "What if I don't want it to work huh?"
"Then your carrier will go down."
Jag förstod inte varför det var så. Vi hade trogna fans som stöttade oss genom allt och som brydde sig om oss och skulle stanna för resten av livet. Varför behövde vi bli tillsammans med tjejer bara för att bli större i skvallervärlden? Vi ville inte ens vara med i den världen. Men det var bara något som kom med att bli kända.
"Are we done here?" frågade jag uttråkat som ett litet barn som suttit still jättelänge utan att fått göra någonting.
"No." sade hon snabbt och gick fram till mig och satte sig i mitt knä med hennes ben på vardera sida av mig. Vad ska hon göra nu? Jag svalde hårt och blev nästan lite rädd men mest äcklad av att ha henne så nära. Innan jag visste ordet av det så pressade hon sina läppar mot mina men jag vände bort huvudet men då började hon bara att pussa och slicka på typ hela mitt ansikte. Hon pressade sin kropp mot min och jag försökte trycka bort henne men hon höll mig i ett stadigt grepp och attackerade mig med sin mun. När hon plötsligt började knäppa upp mina byxor stönade jag irriterat åt henne men hon misstolkade det och tog tillfället i akt och stoppade in sin tunga i min mun och ner i min hals så att jag knappt kunde andas. Det var droppen.
"GET OFF ME YOU BITCH!" vrålade jag åt henne och ställde mig upp samtidigt som jag knuffade bort henne ifrån mig. "Don't ever touch me with that filthy body of yours okay?"
Hon hade ramlat och satt nu på golvet med en skrämd blick och stirrade på mig. "Is that understood?" morrade jag mellan mina tänder och hon nickade snabbt.
Jag knäppte mina byxor och gick ut genom dörren, argare än någonsin. Paul stod redan utanför och satte sig i bilen när han såg att jag kom.
"Woah, somebody's mad." sade han när jag slängde igen dörren och stirrade irriterat framför mig.
"Just go." mumlade jag och lutade mig bakåt i sätet.

När vi nästan var framme vid huset vibbrerade det i min ficka och jag kände hur det började rycka i mina mungipor när jag såg att det var ett sms från Sara. Men allting bara sjönk till botten och till och med ännu längre ner än så när jag såg vad hon hade skrivit.

Det som inte fått hända hade hänt. Hon visste allt. Allting var kört nu, hon hade antagligen tappat allt förtroende för mig nu. Paul stannade utanför huset och jag brydde mig inte ens om att tacka för skjutsen, jag bara gick ur bilen och in i huset utan ett ord och med snabba steg gick jag upp för trappan, in i min lägenhet och inte förrän när jag satt mig på min säng kände jag hur tårarna började rinna ner för mina kinder. Jag la ansiktet i händerna med armbågarna på knäna och tårarna fortsatte rinna och jag kunde inte stoppa dem.
"Nialler?" hörde jag plötsligt en välbekant röst säga i dörröppningen till mitt rum. Liam.
"Fuck." mumlade jag när jag insåg att han hade sett mig storgråta som ett litet barn. Jag torkade bort mina tårar men kände nya som började tränga sig fram.
"Lad, what's wrong?" frågade han oroligt och gick fram till sängen och satte sig bredvid mig.
"It's all fucked up." mumlade jag och han la en tröstande arm om mina axlar medan tårarna än en gång började rinna. "My fake girlfriend is a bitch and the girl I'm in love with hates me."
"Why does Sara hate you?" frågade han förvånat och jag bara skakade på huvudet.
"She found out about everything. The band, that I'm famous and in some strange way she found out about that bitch Jessica."
"Ah, that sucks man..." mumlade han och verkade inte rikigt veta vad han skulle säga för att få mig att må bättre. "Have you..um..talked to her about it?"
"No."
"Then do it, hopefully she'll forgive you if you show her your perspektive of it."
Jag nickade och bet mig i läppen. Sedan torkade mina kinder från tårar och trummade sedan lite lätt på mina lår och tittade upp på Liam. "Thanks mate." sade jag sedan och han gav mig ett leende och en kram från sidan innan han reste sig upp och lämnade rummet.
Med en stor klump i halsen tog jag fram min mobil och knappade in Saras nummer. Men sedan kom jag på att jag ville förklara allting för henne face to face och inte över telefon där hon inte ser hur mycket ångest jag har för allt.
Jag reste mig upp och gick ut från mitt rum och vidare ut från lägenheten, huset och ut på gatan. Paul hade jag ingen lust att ringa, han skulle bara fråga en massa och det orkade jag inte just nu. Så jag bestämde mig för att cykla hem till Sara och hoppades på att ingen skulle upptäcka mig längs vägen.
Det tog cirka en tjugo minuter att komma fram men tillslut var jag framme utanför huset och steg av cykeln för att ställa den mot trappan. Med skakiga ben tog jag mig upp till dörren och tog några djupa andetag innan jag knackade på dörren. Leah öppnade men jag märkte direkt att hon inte var glad över att se mig.
"What do you want?" frågade hon lågt, antagligen för att Sara inte skulle höra.
"I need to talk to her." svarade jag med en darrig röst och jag kände att ögonen började vattnas igen. "Please." viskade jag sedan och kände en liten tår trilla ner från ögat.
"Fine." muttrade hon och klev åt sidan så att jag kunde komma in. "But if you hurt her again I'm gonna kill you, okay?"
Jag svalde djupt och nickade. Med det stängde hon dörren och gick förbi mig bort till ett annat rum och lämnade mig ensam i hallen. Jag tog av mig skorna och gick sedan tyst mot trappan och vidare upp för den. Utanför Saras rum tvekade jag ett tag men sedan tog jag ett antal djupa andetag innan jag knackade på dörren.
"Come in!" ropade hon inifrån och jag kände hur hjärtat hoppade till så fort jag hörde hennes röst. Jag lyfte min skakiga hand mot handtaget och tryckte ner det försiktigt och öppnade dörren.
"Hey Leah, what's for din-" började hon men tystnade så fort hennes blick mötte min. Luften i rummet blev så tjock att man säkert kunde skära med en kniv i den. Jag stängde dörren bakom mig och stod tyst kvar och bet mig i läppen. Vad skulle jag säga?
"Hi." mumlade jag tillslut och kände klumpen i mig växa för varje sekund som gick. När hon inte sade något tillbaka tog jag ett djupt andetag och kliade mig nervöst i nacken. "Look, I was about to call you but, um, I thought that you'd rather hear everything face to face."
Hon verkade vakna till liv där hon satt i sin säng framför sin laptop och hon stängde igen locket på den och tittade sedan upp på mig igen. "Why didn't you just tell me?" frågade hon med en skakig röst och jag ville inget annat just nu än att lägga armarna runt henne och säga att allt skulle bli bra.
"Because... I knew that if you knew I was famous you'd look me up and read all this shit about me and then you'd never want to see me again. And I wanted to get to know you without all this media shit."
"How's it going with your girlfriend?" mumlade hon och det slog mig som en knytnäve i magen.
"That bitch." mumlade jag så tyst så jag visste inte riktigt om hon hörde eller inte.
"Excuse me?" frågade hon förvånat och jag spärrade upp ögonen i panik.
"No, no, no, not you! Her! The one you called 'girlfriend'? Yeah she's a bitch. Litteraly."
"So she is your girlfriend huh?" frågade hon och jag kunde höra på rösten att hon var sårad.
"Sara, listen to me. Let me explain everything. Please?"
Hon ryckte bara på axlarna och började pilla på en tråd på hennes tröja. Jag andades in och blundade innan jag öppnade munnen för att förklara.
"Our management think they own us. And if we don't do as they say they say that our career is over for good. Yesterday when you called me I was upset because they told me it'd been too long since I had a girlfriend so they got me one. The boys kept telling him that I already met someone and it wouldn't be long until I'd begin to date her. But the boss told us there was nothing we could do." Jag tog en paus och tittade upp på henne och hon verkade vilja höra resten så jag fortsatte. "Today I met her for the first time, Jessica. And when the boss left us alone she begun to touch me and she ended up almost raping me. She's disgusting. I tried to get her off me but when I did she pressed herself against me even more. She made me want to puke. But when she'd gotten too far with what she was doing my anger was bigger than ever and I kicked her off me so she ended up lying on the floor on the other side of the room. I yelled at her and then I just took my things and went home. And then I saw your text and my whole world just fell apart. And I cried. Alot. Then Liam came in and talked to me and he suggested that I should talk to you and explain. But I wanted you to see how much I hate what management is doing and how much I regret everything." Vid det här laget hade några tårar sökt sig ner för mina kinder och jag bet mig i läppen och väntade på att Sara skulle säga någonting. Men det gjorde hon inte. Istället reste hon sig upp från sängen och gick försiktigt fram till mig och stannade när våra ansikten bara var några cm ifrån varandra. Hon lyfte sina händer till mitt ansikte och strök bort mina tårar och hela jag rös av hennes beröring.
Sedan lutade hon sig långsamt mot mig och snart mötte hennes läppar mina. Jag besvarade kyssen och den blev bara mer och mer passionerad. Hennes läppar rörde sig perfekt med mina och hennes tunga var så varm emot min. Hennes händer drog hon genom mitt hår och ett lågt stön lämnade min mun och hon log in i kyssen. Efter ett tag drog hon ifrån men vi släppte inte taget om varandra. Min panna lutades mot hennes och båda kollade djupt in i varandras ögon. Hennes ögon glänste och en tår sökte sig ned för hennes kind men min hand var snart där och torkade bort den. "I'm sorry." sade jag sedan med en tjock klump i halsen och jag såg hur det ryckte till i hennes mungipor. "I forgive you." sade hon och hennes läppar sprack upp i ett leende. Det var som om en sten föll av mig och jag log jag med innan jag la armarna om henne och lyfte upp henne. Hon tjöt till skrattandes och jag skrattade medan jag satte ner henne igen och gav henne en puss på näsan.


Vill typ strypa migsjälv för att jag inte uppdaterat här. Förlåt så hemskt mycket!! Men här har ni ett kapitel! Hoppas ni inte hatar mig.. Kramisaaaar! xx

 


Kapitel 4 - I'm here

  2013-04-04 / 23:55:00 / Allmänt / 3 kommentarer

Jag kastade en blick bort mot klockan som hängde på väggen och suckade. Klockan var snart ett på natten och jag kunde inte sova. Jag satte mig upp i sängen och tittade ut genom fönstret. Det var helt kolsvart ute, vilket inte var så konstigt eftersom att det var mitt i natten.
Ett plötsligt vibbrerande från min mobil som låg på nattduksbordet fick mig att hoppa till. Hela rummet lös upp av ljuset från skärmen och från där jag satt kunde jag se att det var ett sms som hade kommit.
Jag lutade mig över halva sängen och fick tag i mobilen och satte mig upp igen. Tröttsamt låste jag upp den och undrade vem i hela friden som sms:ar så här sent. Kanske Clara? Men nej det var från ett nummer jag inte kände igen, och det var ett brittiskt telefonnummer.

 

From: Unknown
Hi sarah! sorry if I woke u up now.. just wanted to say that it was great meeting u today. :) xx niall

 

Mitt hjärta skenade iväg när jag såg att det var från Niall. Men varför skrev han nu? Kunde han inte heller sova? Tänkte han på mig?
Jag tog mig samman och bestämde för att skriva ett svar.

 

To: Niall
Hey! It's Sara without "h" ;) But it's okay, you didn't wake me up :) It was great meeting u 2! :) xx

 

Att han inte hade stavat mitt namn rätt var ju inte så konstigt eftersom att han inte tänker på att jag är svensk och det är antagligen en vana för honom att alla Saror stavas med ett "h" på slutet. Jag tryckte på skicka och väntade spänt på ett svar från den snyggaste killen på planeten.

 

Jag hoppade till när det vibbrerade i min hand efter bara någon minut och snabbt låste jag upp mobilen för att läsa vad han hade svarat.

 

From: Niall
Oh, sorry... Hi Sara without "h"! ;) Good, but why are u up this late missy? You should be sleeping! xx

 

To: Niall
Haha ;) I knooow, but I can't sleep! I'm not even tired! Why are YOU up this late? ;) xx

 

Jag knappade in svaret med ett leende på läpparna. Även fast jag hade skrivit till honom att jag inte var trött så kände jag hur ögonlocken började kännas tyngre. Men nu ville jag inte sova.

 

From: Niall
Hah, same here.. But wait, we should have a competition about who stays awake the longest time! Are u in? :) xxx

 

To: Niall
Yeah, good idea! I'm in! :) Prepare to lose niall! ;) xxx

 

From: Niall
Yeah right, I'm winning and there's nothing u can do about it! Ha! xx

 

Vi fortsatte att skriva i flera timmar in på natten och ingen av oss ville förlora. Och ju tröttare vi blev, ju konstigare saker skrev vi till varandra. Det kändes ganska konstigt att vi kunde skriva så mycket till varandra bara dagen efter vi träffats för första gången. Men det var skönt att kunna skriva med honom om allt och inget. Jag satt på golvet lutad mot sängen och flätade små flätor i mitt hår samtidigt som jag till och från svarade på Nialls sms. Faktiskt så var jag inte lika trött längre eftersom jag hade vant mig vid att vara vaken, men jag antog att tröttheten skulle kasta sig över mig som ett stort täcke snart. Efter någon timme märkte jag att Niall inte svarade lika fort som förut och hoppet om att jag skulle vinna över honom växte inom mig. Han skulle vara skitsur på mig efter detta men det struntade jag i, det var helt klart värt det. Plötsligt slutade han svara helt och jag tjöt tyst av lycka och hoppade upp från golvet och gjorde en överdriven segerdans samtidigt som jag sjöng tyst; "Jag är bäst, tjo! Jag vann över Niall! Världens tuffaste brud, jao! Niall sover och jag vann!"
Jag bestämde mig för att skriva ett seger-sms till honom så jag plockade upp mobilen och gäspade medan jag skrev:

 

To: Niall
I won. You're a loser. Sleep well, mr blondie! I'm just gonna do a little more winningdancing and then I'll go to bed. ;) Goodnight! xxx

 

Med ett triumferande leende på läpparna tryckte jag på 'SKICKA' och dansade lite till som jag hade skrivit att jag skulle göra innan jag tillslut lade mig ner i min sköna säng och så fort jag stängt ögonen sjönk jag in i drömmarnas värld.


Nialls perspektiv

 

Morgonsolen sken in genom det stora fönstret i rummet och jag kände hur täcket hade klibbat fast sig på min bara kropp. Jag slängde av mig det och satte mig trött upp i sängen och upptäckte att min mobil låg bredvid min huvudkudde. Jag sträckte mig efter den, låste upp skärmen och såg att jag hade 6 nya meddelanden från en och samma person. Sara. "Damn it!" viskade jag när jag upptäckte att hon hade vunnit. Hur kunde jag somnat före henne?
Jag läste alla hennes meddelanden med ett leende lekandes på mina läppar. Jag längtade verkligen tills jag fick se henne igen. Efter våran långa konversation inatt visste jag att jag verkligen ville lära känna henne på riktigt för hon var nog den roligaste, underbaraste, snyggaste, vackraste tjej jag träffat i mitt liv.

 

To: Sara
Goodmorning Sunshine! Rise and shine! :D And yeah I know you won. I hate you. xx

 

Några minuter senare när jag satt själv ute i mitt kök och åt frukost kände jag hur det vibbrerade i min byxficka. Smidigt fiskade jag upp den med vänsterhanden och låste upp den.

 

From: Sara
Morning Niall! :D lol no you don't. ;) xx

 

To: Sara
Fine. I don't. But it's unfair, I was gonna win! :( xxx

 

From: Sara
Sorry, I can't help that I'm better than u.. ;) xxx

 

Jag flinade och la ifrån mig mobilen så att jag kunde fortsätta äta. Plötsligt hörde jag hur en nyckel sattes i låset på min dörr och snart stormade hela gänget in - alla fyra. Harry kom bakifrån och kramade om mig lätt medan de andra pratade högt med varandra och tog lite av min frukost på bordet. Harry släppte mig och alla killarna slog sig ner runt mitt matbord och såg roat på mig.

 

"What?" frågade jag undrande och ville ha en förklaring på deras konstiga blickar.

De flinade och kollade på varandra och sedan på mig igen. 

"I heard you met a girl last night?" sade Louis med ett flin på läpparna och ena ögonbrynet höjt. Jag kände hur kinderna blev varma och tog en klunk av min mangojuice för att försöka dölja rodnaden.
"Aw he's blushing!" utbrast Harry i en tjejig ton och killarna började instämma med en massa "aww".
"Shut up..." mumlade jag och stoppade in en baconbit i munnen.
"Oh c'mon Nialler, tell them about her!" uppmanade Zayn och Liam nickade instämmande.
En suck flög ur min mun och jag tittade upp och mötte Zayns blick. Sedan tittade jag på Louis som väntade spänt på att få höra vad jag hade att säga. Harry stirrade också på mig från sidan och jag antog att jag var tvungen att berätta. Inte för att jag inte ville berätta om Sara, men det var pinsamt och jag tyckte inte om när folk pressade mig till att göra saker.
Jag öppnade munnen och först kom det bara ut andetag, men sedan tog jag mod till mig och berättade allt för dem. Allt från planet till sms:en. När jag var klar satt alla och log, det var nästan läskigt, men jag log också.

 

- - -

 

Senare samma dag satt vi på möte med management i den andra delen av stan. De pratade på om turnén som skulle sättas igång om endast några månader och vilka länder vi skulle till och hur många konserter det skulle bli osv. Killarna och jag satt mest med våra mobiler och någon trummade på bordet så att management blev helt galna. Sådana här möten var bland det tråkigaste som fanns. Vi sms:ade med varandra om hur tråkigt det var och Louis skrev massa dåliga skämt som fick oss alla att flina.


"The meeting is coming to it's end but there's one thing left to talk about..." sade en man i managementet och kollade allvarligt på oss. "Niall." sade han sedan och jag tittade upp förvånat.
"Hm?"
"It's been a while since you dated a girl... So we in modest have came up with a girl you're gonna date for a couple of months."


Luften i rummet var så tjock att man kunde skära i den med en kniv. Min mage drog ihop sig och en stor klump bildades. Jag kände killarnas medlidsamma blickar på mig och jag svalde hårt. Jag ville inte detta. Det kändes inte bra på något sätt alls. Zayn la en stöttande hand på min axel och jag tittade upp för att möta mannens blick igen.


"Her name is Jessica Wilson and you're gonna meet her on monday and on tuesday you're gonna go out and tell everyone that you're dating. Got it?" fortsatte han efter flera minuters tystnad.
"What if I don't want to?" tog jag mod till mig att fråga med en klump i halsen.
"You have to do it, Niall."
"He has actually met a girl already." sade Liam plötsligt och jag tittade upp på honom förvånat.
"Yeah, and if I know Niall I know that they're soon going to date!" lade Harry till och en rodnad spred sig över mina kinder.
Mannen tittade allvarligt på mig. "We can't change the plan now. Jessica is with on all the notes and you're gonna date her other if you want to or not and you're not allowed to go out with any other girl!"
"Don't do this to him!" utbrast Louis högt och jag hoppade till över hur aggresiv han lät.
"Guys..." började jag tyst men de protesterade.
"Niall, you've known Sara for a short time and I can already see that you're into her! How can you accept this?!" sade Zayn och såg allvarligt på mig.
"I don't know..." mumlade jag och tittade ner på min mobil där jag hade uppe min och Saras konversation. "I guess it's just something I have to do. He said I can't do anything about it." fortsatte jag och nickade menande mot mannen i management.
"The meeting is now over. Niall, we'll see you on monday with your new girlfriend."


Alla reste sig från sina platser och började röra sig utåt förutom jag. Vad hade jag nyss gått med på egentligen? Vad skulle jag säga till Sara om hon ville träffa mig? Hon kommer att tro att jag inte vill se henne! Eller att jag ens tycker om henne! Jag blundade och drog med händerna genom håret och drog ut i topparna. Sedan tog jag ett djupt andetag innan jag reste mig upp och gick efter de andra ut genom dörren. Zayn och Liam var först med att lägga händerna på mina axlar och jag stirrade framför mig medan alla tankar rann genom mitt huvud.


Vi kom ut till den svarta minibussen och jag hoppade in i baksätet tillsammans med Louis och Harry.


"I can't believe you accepted that." mumlade Louis efter ett tag bredvid mig och jag suckade.
"Me niether."
"Why did you?" frågade Harry och såg på mig med en blick som lydde något i stilen du-är-ju-dum-i-huvudet.
"I don't know. I'm so confused and I don't even know what to do anymore."
"Hey lad, everthing's gonna be alright." sade Louis och la en tröstande arm runt mina axlar och jag gav honom en tacksam blick. Jag var så glad över att jag hade de här killarna, mina fyra extra bröder, mina bästa vänner. De fanns alltid där för mig, stod upp för mig och vi har gått igenom allt möjligt tillsammans och vi skulle klara att gå igenom det här med.

 

- - -

 

"Do you want more tea, Niall?" frågade Liam när vi tre dagar senare satt i soffan framför tv:n i Louis och Harrys lägenhet och kollade på något dåligt underhållningsprogram som gick i repris. Jag nickade kort och han hällde upp varmt vatten i min kopp och jag la i en påse med Yorkshire-tea. Killarna skrattade åt någonting som hände på tv:n men jag orkade inte ens bry mig om att fråga vad det var de skrattade åt. Imorgon skulle jag få en så kallad "flickvän" som jag inte ens visste vem hon var och jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till. Jag är inte bra på skådespeleri och det tror jag att våra fans märkte när vi var med på iCarly i fjol. De skulle nog snabbt märka att jag inte älskade Jessica eller att jag ens ville vara med henne. Jag hade fortfarande inte sagt något till Sara om det men jag antog att det fick komma eftersom. 

 

Jag smuttade lite på mitt te innan jag tog en klunk och satte ner koppen på bordet igen. Plötsligt vibbrerade det till i min ficka och de fortsatte länge. Nästan lite irriterad tog jag upp den och svarade utan att kolla vem det var som ringde.

"What?" fräste jag och reste mig upp för att gå iväg från killarna.
"Niall?" hörde jag en tjejröst säga i andra änden och jag trodde först att det var ett fan som hade hittat mitt nummer men sedan kom jag på att jag faktiskt kände igen rösten och insåg att jag precis hade fräst åt Sara.
"Sara? Oh shit. Sorry I didn't mean to sound rude to you..." mumlade jag och bet mig i läppen medan jag satte mig på Harrys säng.
"It's okay, it's my fault I shouldn't have called-"
"Ey! No, I'm glad you called! I feel better already!" utbrast jag och la till ett nervöst skratt i slutet.
"Um, okay..." Jag hörde hur hon drog in ett andetag och hon verkade tveka lite på vad hon skulle säga härnäst. "What's wrong?" frågade hon sedan och jag svalde hårt. Skulle jag verkligen berätta det för henne?
"It's just a thing I have to do for our management that I really don't want to do..." sade jag tyst och stirrade upp i taket i rummet.
"Management?" frågade hon förvirrat och jag spärrade upp ögonen. Hon visste inte att jag var känd. Oh fuck. Vad skulle jag göra nu? Det var ju liksom ingen hemlighet direkt, men det vore så mycket skönare om vi lärde känna varandra utan allt det här kändisskapet.
"Forget it... So, how are you?" sade jag och försökte att släppa det som hon nyss hade frågat.
"I've been better..." mumlade hon och jag ångrade mig än en gång att jag hade fräst åt henne. "Wanna talk about it?" frågade jag försiktigt och bet mig i läppen. Sara och jag hade aldrig pratat i telefon förut och det kändes egentligen ganska konstigt men ändå naturligt. Men jag föredrog att prata face to face.
"I don't know... Maybe not on the phone." sade hon tyst och jag hörde hur hon tystnade och jag antog att hon tänkte efter ett tag. "Do you wanna come over?" frågade hon sedan försiktigt och mina läppar sprack genast upp i ett leende.
"Yeah, sure! Just give me your address and I'll come as fast as I can!" sade jag kanske lite för ivrigt och försökte att tagga ner lite.


Hon gav mig addressen och vi sade hejdå. Sedan skuttade jag glatt ner till killarna och ropade snabbt "vi ses senare" innan jag ringde Paul och bad honom komma och hämta mig. Snabbt drog jag på mig mina skor och flög nästan ut i trapphuset, ner till min lägenhet där jag skyndade mig att byta om till något lite mer rent och sprutade ett moln av parfym som jag sedan dansade igenom. Paul sms:ade att han var utanför och då skyndade jag mig att låsa dörren och trippa ner för trapporna och ut till bilen där han satt bakom ratten.

 

En kvart senare saktade han ner utanför ett blått hus och undrade om han skulle stanna men jag sade att jag skulle ringa sedan när jag ville bli hämtad. Hjärtat slog dubbelt så fort som vanligt och jag tog mod till mig innan jag gick upp för den lilla trappan och ringde på dörrklockan. Dörren öppnades och där stod Saras faster som hade suttit med henne både på Starbucks och på Nando's för några dagar sedan.


"Hello, can I help you?" sade hon så vänligt hon kunde och jag harklade mig nervöst.
"Hi, um, is Sara here?" fick jag ur mig sedan och bet mig i läppen.
"Does she know people here?" skrattade hon förvånat. "But, yeah, she's upstairs in her room. Wait a second."


Jag nickade och gick in och stängde dörren efter mig medan Saras faster gick bort till trappan och ropade efter Sara att hon hade besök.


"Coming!" ropade hon från övervåningen och mitt hjärta hoppade nästan ur mig. Snart höre jag hennes steg i trappan och hon kom nästan springandes ner och sken upp när hon såg att jag stod bara några meter framför henne. "Niall!" utbrast hon glatt och gav mig en stor kram som jag var snabb med att besvara. Jag drog in doften av henne som var en blandning mellan vanilj och blommor på en äng. "You came!" sade hon sedan och drog sig ur kramen leendes.
"I said I was gonna come as fast as I could!" sade jag och log snett.
Hennes faster harklade sig bakom oss och vi vände oss om.
"Oh sorry, Leah, this is Niall..." sade hon och pekade på mig och log smått mot mig innan hon fortsatte. "And Niall, this is Leah, my aunt."
"Nice to meet you!" hälsade jag och sträckte fram handen för att hälsa.
"The Niall?" undrade hon förvånat och jag tittade förbryllat på Sara som bet sig i läppen och nickade. "Oh God, nice to meet you too, Niall!" fortsatte hon sedan och log ännu större.


Visste hon vem jag var? På vilket sätt i så fall? Att jag var med i världens kändaste pojkband eller att jag var den som flörtat med Sara på hennes resa hit?


Sara tog med sig mig upp till hennes rum satte sig på sin skrivbordsstol medan jag satte mig med en duns på hennes bäddade säng. Hon såg glad ut, men jag såg att det var något som tyngde ner henne. Det var liksom därför jag var här, för hon ville ha någon att prata med och hon hade antagligen ingen annan här i London än mig och Leah. "What's wrong?" tog jag mod till att fråga och hon svalde och tittade ut genom fönstret.
"Um, I'm sorry that I called you... I mean you're not okay and I just didn't have anybody else I could call and-"
"Sara." sade jag bestämt för att hon skulle sluta. Hon tittade upp och hennes grön-blåa ögon mötte mina blå. "It's okay. I'm here and I'm glad you called." fortsatte jag och log smått. "And hey, I'm always here for you, okay?"
"Thanks. It means alot." mumlade hon och jag såg att hennes kinder blev röda och bet mig i kinden för att hon var så sjukt söt när hon rodnade.


En tystnad la sig över rummet och jag satt länge och bara iaktog henne när hon satt och pillade med sina händer och tittade ut genom fönstret. Hennes bruna, långa hår låg fint över hennes axlar och hennes hoodie gjorde bara att jag ville krama henne för att hon såg så gosig ut.


"It's my sister." sade hon plötsligt och kollade på mig med en sorgsen och försiktig blick.
"What about her?" frågade jag och lade huvudet på sned.
"She's..um..she's very sick." fick hon fram och slog ner blicken i golvet. Hennes röst sprack mitt i meningen och det stack mig i hjärtat att se henne ledsen. "And I really don't know what to do..." mumlade hon och tittade upp på mig med ögonen fulla av tårar som när som helst skulle trilla ner för hennes kinder.
"Come here." sade jag och sträcke ut armarna mot henne och hon snubblade nästan när hon gick den korta sträckan mellan stolen och sängen.

 

Saras perspektiv

 

"Come here." sade han och jag tvekade inte en sekund innan jag snubblade mig fram till honom där han satt i min säng med utsträckta armar.
Jag dunsade ner bredvid honom och han lade sina starka, varma armar runt min kropp som fick mig att lugna ner mig en aning. Visst, jag och Niall hade inte känt varandra särkskilt länge, men det struntade jag helt i nu för jag behövde honom och det kändes rätt.

 

Mamma hade ringt mig igår och pratade en lång stund och förklarade att Clara hade blivit allvarligt sjuk men doktorerna inte visste än vad det var för något. Jag hade suttit på mitt rum hela dagen och deppat och stirrat in i väggen utan att äta. Imorse ringde hon igen och berättade att de hade fått ett besked om vad det var för något. Hon hade fått cancer i levern. Hela dagen hade jag bara legat i sängen och gråtit och inte velat göra någonting. Sedan kände jag bara att jag behövde prata med någon som inte var Leah så jag ringde Niall. Jag hade snabbt gjort mig i ordning när han sade att han skulle komma och nu satt jag här, gråtandes i hans famn.


"Cancer." mumlade jag och jag kände hur han drog mig ännu närmare sig. En ny ström av tårar sökte sig ner för mina kinder och snart kände jag hur hans varma läppar pressades mot min panna som håret hade fallit ner och täckt. En rysning av välbehag spred sig i kroppen och jag grävde in mitt ansikte i hans tröja som vid det här laget säkert var helt blöt.


Efter en lång stund satte jag mig upp tillslut och torkade bort det mesta av alla tårar som klippat ner mitt ansikte. Jag måste se ut som en panda nu eller något. Usch. Jag och Niall har inte träffats på typ fyra dagar och nu satt jag bredvid honom och grät som en stucken gris? Vackert Sara, vackert.
"Hey..." mumlade han tyst och jag bet mig i läppen och sneglade upp på honom bakom luggen. Han drog den åt sidan och fäste den bakom mitt öra och torkade sedan bort några nya tårar som fallit ner på min kind.

"I'm sorry... We havn't met in like four days and now I'm just crying out oceans right infront of you and now I look like a panda and you're probably scared of me our something."
"No, no, no, no, Sara! It's okay! I don't mind, really. You need me and I'm here for you. Besides, you don't look like a panda, but you're always beautiful."


Jag var nästan tvungen att nypa mig i armen. Hade han precis sagt att jag alltid var vacker? Att jag, Sara Coleman, var vacker?


Jag stirrade framför mig med öppen mun så Niall började vifta med handen framför mina ögon för att väcka mig från mina tankar. "Sara?"
Jag blinkade till och tittade upp på honom med en förvirrad blick. "Um, sorry, it's just... No guy have ever said that to me before..." sade jag tyst och bet mig i läppen.
"What?! How is that even possible? Are you serious?"
"I'm not lying. You're the first one."


Det verkade som att han inte trodde på mig alls. Men jag talade sanning. Ingen kille har någonsin i mitt liv sagt till mig att jag är vacker. Det kom nästan som en chock nu när Niall hade sagt det. Men jag var glad att det var han som sade det, jag kände mig liksom speciell på något sätt.


"You wanna know something?" frågade han försiktigt och bet sig i läppen.
"Yeah?" sade jag nervöst och mötte hans blick och fastnade i den länge.
"I think you're the most beautiful girl in the world." viskade han nästan fram och jag satte nästan saliv i halsen. Sedan när alla ord hade sjunkit in kände jag hur ögonen tårades igen, men den här gången inte av sorg. "Really?" viskade jag fram och kände hur det ryckte i mungiporna.


Hans blick sänktes från mina ögon till mina läppar och innan jag visste ordet av pressade han sina läppar mot mina och det var som om det exploderade i min mage och tusentals fjärilar började flyga runt innan jag kysste tillbaka. Hans varma tunga slickade lätt på min underläpp i frågan att få komma in i min mun och nästan direkt särade jag på läpparna och det dröjde bara någon hundradelssekund innan hans tunga mötte min och kyssen var så perfekt att jag knappt kunde tro att den var på riktigt. Efter en stund som kändes som flera minuter drog han ifrån och slickade sig om sina svullna läppar. "Really." sade han sedan och pressade sina läppar än en gång mot mina och jag än en gång besvarade jag kyssen och den här gången for mina händer upp till hans hår som jag så länge hade velat röra vid och plötsligt lade han armarna runt mig och lyfte upp mig i hans knä.

"You're very beautiful too." mumlade jag när jag den här gången drog ifrån och beundrade hans skönhet. Hans läppar brast upp i ett leende och det smittade lätt av sig på mig. Det var inte förrän nu som jag verkligen insåg att jag för första gången i hela mitt liv hade blivit det jag aldrig trott att jag skulle bli, kär.


GOTT FOLK JAG HAR SKRIVIT ETT NYTT KAPITEL UNDER DEN HÄR VECKAN NÄR JAG HAR VARIT I BRANÄS! Hoppas att ni gillar det! :) 

Vad tror ni kommer hända? Hur kommer Niall att kunna handskas med Jessica? Hur kommer det att bli mellan Sara och Niall? 

Ha de bra nu finisar! PUSS! xxx


Kapitel 3 - Is it fate?

  2013-03-20 / 23:02:00 / Allmänt / 3 kommentarer

Nialls perspektiv

 

"Ey, lad wake up!" Jag grubblade och borrade in ansiktet i huvudkudden och kastade en kudde mot Zayn som försökte väcka mig. Han gav ifrån sig ett skratt och kastade den tillbaka på mig. "Let me sleep..." mumlade jag och drog täcket över huvudet.
"No." sade han och jag kunde höra att han flinade stort. "Seriously Niall, it's time to get up!"
"Seriously Zayn, leave me alone!" fräste jag tillbaka och han skakade på huvudet.
"Breakfast is on the table and-"
"Breakfast?!" När han nämnde mat insåg jag hur hungrig jag var och satte mig snabbt upp i sängen. Jag kastade av mig täcket och drog på mig ett par mjukisbyxor som låg på golvet, hur länge de hade legat där brydde jag mig inte så mycket om. Tröja struntade jag i eftersom att det var varmt i lägenheten och jag orkade inte gå till resväskan och ta upp någon eftersom att jag hade haft med mig i princip alla t-shirtar jag hade till Sverige.
"You and your food..." Zayn skakade på huvudet och gick ut ur mitt rum.
"Ey! What's that suppose to mean?" ropade jag efter honom men han fortsatte att gå.

 

I köket satt Liam och Zayn redan vid bordet och hade en djup diskussion om cykelhjälmar. Mina ögon fastnade direkt på allt som stod på bordet och min mage kurrade högt. Jag skynade mig fram till bordet och satte mig på stolen bredvid Liam innan jag började slänga på lite allt möjligt på min tallrik.
"You honestly think that your helmet is better than mine?" utbrast Zayn och kollade på Liam med en blick som sade är-du-dum-i-huvudet-eller.
"Well, duh? It's purpule! And it has small, soft pillows in it wich is very comfortable around the head!"
"The heck are you mofos talking about?" frågade jag frustrerat med munnen full av mat.
Båda vände deras huvuden mot mig och jag höjde på ena ögonbrynet.
"You like my helmet, right?" frågade Liam och la en hand på min rygg.
"Um... I don't now? I guess so?"
"Ha! You see Malik, my helmet is the best!"
"Niether of you wear your helmets anyway! So why are you guys even having this argument?" for det ur mig och jag tittade oförstående på dem med rynkad panna. De blev tysta för en stund innan båda öppnade munnen för att säga något men jag suckade och sade snabbt: "Where's Haz and Tommo by the way?" Deras lägenhet låg ju bara en våning upp, och vi hade bestämt att vi skulle äta frukost hos mig idag.
"The usual..." sade Zayn med ett flin och jag fattade direkt vinken.
"Stylinson time ya now." skrattade Liam och vi började skratta vi med.

 

Som tur var fortsatte de inte att prata om hjälmar och det tackade jag Gud för.
"So, what's up today?" frågade jag och båda ryckte på axlarna. "Wait, we have free day today?" Undrade jag och sken upp när Liam nickade. "Are you guys in if we'd go downtown, get some Starbucks-time and then Nando's tonight?"
"Sure." sade de båda och jag tog en tugga av min ostfralla med gurka på. "I'm not gonna bother myself asking Louis and Harold, I bet they just wanna be alone together." mumlade jag och killarna nickade skrockandes. "So true!"

 


Efter lunch hörde vi av oss till Paul, vår livvakt a.k.a. extra pappa, och bad honom att hämta oss. Vi gav oss iväg mot den mysigaste delen av London där vi älskade att vara. Paul släppte av oss utanför Starbucks innan han körde iväg för att göra lite ärenden i centrum. Vi döljde våra ansikten och försökte hålla låg profil när vi klev in genom dörren. Som tur var var det ingen kö och inte så mycket folk inne på caféet och ingen av dem var tonårsflickor som de flesta av våra fans var. Vi gick fram till kassan och gjorde vår beställning innan vi gick längst in i caféet och slog oss ned vid ett bord med tre fotöljer. Snart ropades våra låtsasnamn upp som vi hade sagt att vi hette till hon som stod där. Liam gick dit och kom snart tillbaka med en bricka med det vi hade beställt på.
"Here you go, Ethan." flinade han och gav Zayn hans cappucino och blåbärsmuffins.
"And-" Han kollade en gång till på koppen innan han brast ut i skratt. "Donald."
"What? What's wrong with that name?" skrattade jag kollade undrande upp på Liam och tog emot min chailatte och mina två chokladmuffins.
"Donald? What did that come from?" Zayn rynkade pannan och slog ut med armen.
"Donald Duck? Duh?" svarade jag med ett flin på läpparna.
"Oh come on!" utbrast Liam och både han och Zayn gjorde facepalm.
Vi släppte det efter ett tag och fortsatte att prata om allt möjligt. Allt från händelser från Sverige den senaste veckan, den kommande turnén, låtar, fotbollsmatcher, hjälmar (suck), TV-serier, Harry och Louis, trädsorter, bilar och tjejer. Direkt när Zayn nämnde ämnet "tjejer" kom jag direkt att tänka på tjejen på flygplanet den föregående dagen. Det var någonting speciellt med henne. Hennes grön-blåa ögon, hennes bruna hår och hennes leende. Jag log för mig själv lite smått när jag mindes tillbaka till när hon satt med munnen full av snax.
"Nialler? Are you even listening?" frågade Zayn och la huvudet på sne med rynkad panna.
Jag hoppade till och tittade upp på honom. "What?"
De började skratta men Zayn verkade tänka efter en liten stund innan han gav mig en misstänksam blick. "What?" frågade jag igen lite osäkert med blicken på Zayn.
"You were thinking about her. Weren't you?" frågade han och jag svalde och vände bort med blicken. "Ha! I knew it!"
"Wait, what? Who?" undrade Liam nyfiket men jag skakade bara på huvudet och viftade bort hans ord med handen.
"Nobody."
"Pfft!" utbrast Zayn. "Niall hit on a girl on the plane yesterday." fortsatte han med ett flin på läpparna.
"Oh, I see." sade Liam och vickade på ögonbrynen mot mig.
"Stop it." sade jag allvarligt och gav Zayn en hotande blick.
"Seriously Niall, did you even talk to her?" frågade Zayn struntandes i mina ord och min blick.
"Kind of. Yeh." svarade jag och ryckte på axlarna.
"Kind of?"
"I said like 3 sentences to her." jag svalde och bet mig i kinden.
"And what exactly did you say?" frågade Liam och tog en stor klunk av sin espresso.
"Um... First I asked her if she needed any help with her bag, wich was pretty obvious she did. And then I just said 'here you go' and 'bye' when Zayn called after me." förklarade jag och tog en tugga av min ena muffins.
De fortsatte att fråga ut mig om henne och jag kom på mig själv att jag tyckte om att berätta om henne, även fast jag knappt ens pratat med henne eller kände henne överhuvudtaget.

 

Det plingade till borta vid ingången men jag kollade inte dit, det var säkert bara någon gammal gubbe som ville ha kaffe och få läsa tidningen för att komma bort från sin fru. Men Liam tittade dit och viskade: "Woah, hot girl ten o'clock." Zayn tittade genast dit, även fast han hade Perrie och älskade henne hade han fortfarande rätten att titta på andra tjejer, det var ju inte som om han var otrogen. Men när jag tittade dit stod det ingen där.
"Where?" frågade jag frustrerad och rynkade pannan.
"You missed her." flinade Liam. "But God, that girl was gorgeous! At least from here."
"Why don't you go talk to her, Leyum?" frågade jag och vickade på ena ögonbrynet.
"Oh shut up. Maybe she's a fan, she's gonna freak out."
"If you always think like that you're never getting a girlfriend you know." lade Zayn in och stirrade ner på hans kopp som han höll i handen.
"Either way she can't be prettier than my girl." mumlade jag tyst och svalde hårt när jag insåg vad jag nyss hade sagt och hoppades att ingen hade hört mig.
"So..." jag harklade mig när jag såg att alla hade ätit upp. "Should we call Paul?"
"Yeah, I'll do that." sade Liam och plockade fram sin mobil ur fickan.

 

Cirka fem minuter senare sms:ade Paul att han var utanför så vi klädde på oss jackorna och jag bar bort brickan med skräp och disk på till en ställning för disk lite längre bort. Vi började gå bort mot dörren och jag insåg att Liam och Zayn utbytte blickar med varandra och båda kollade bort förbi mig och när jag såg vem de kollade på stannade mitt hjärta upp. Panikslagen backade jag undan tills jag inte kunde se henne längre och jag satte mig ner på närmaste stol med händerna för ansiktet.
"Lad, what's up? We need to go!" Liam och Zayn kom fram till mig och försökte få mig upp på fötterna igen, men jag vägrade. "Niall?"

 

Jag trodde aldrig att jag skulle få se henne igen. Men nu satt hon här på samma sketna café som jag. Mina andetag var ojämna och mitt hjärta dunkade dubbelt så fort som förut. Det kunde inte vara hon.
"Niall, what's wrong?" Liam lade hans hand på min axel och jag tittade upp från mina händer på honom och växlade mellan honom och Zayn innan jag bestämde mig för att svara: "It's her."
"Who?" frågade de båda samtidigt.
"Guess three times you cunts!" väste jag för att inte höras bort till några andra öron än deras.
"It's her?" frågade Zayn och pekade över axeln menande på tjejen.
Jag nickade och hans läppar formades i ett 'o'.
"Wait, what?" frågade Liam och tittade frågandes på mig och Zayn. "She's the girl from the plane?"
"Yup" sade jag och poppade P:et. "And I don't know what to do right now cause I'm freaking out."
"Go say hi to her." föreslog Liam men jag skakade på huvudet och kastade en blick bort mot hennes håll, även fast jag inte kunde se henne.
"Come on Ni, meeting her once was just like what ever, but twice? This is fate man." lade Zayn in och gav mig en allvarlig blick.
"You think I should go talk to her?" frågade jag och båda två nickade.

 

Jag samlade allt mitt mod och reste mig upp. Nu gällde det. Långsamt började jag gå bort mot hennes bord men så fort jag såg henne backade jag men då puttade Zayn fram mig igen. Killarna gick bort till dörren och Liam gick ut för att säga till Paul varför vi inte kom.
Hon satt med en kvinna i 25-årsåldern och jag log när jag hörde hennes skratt. Sedan hörde jag att hon började prata om en kille som hon hade träffat igår. Jag bet mig i läppen och när hon började beskriva hur han såg ut insåg jag att hon pratade om mig och mitt hjärta flippade ur.

 

Saras perspektiv

 

Det var helt sjukt hur nära jag och Leah hade kommit på bara några timmar. Nu satt vi på Starbucks i en jättemysig del av London och jag berättade för henne om Mr Blondie, hur nu det gick till.
Plötsligt gick det någon förbi vårat bord och jag tittade upp på damen som hade stött till vårt bord och himlade med ögonen. Jag kastade en snabb blick bakåt i caféet och vände tillbaka till Leah men jag stannade upp och mitt hjärta hoppade till. Det kunde inte vara han. Ingen chans. Men jag tittade bak igen och där stod han i egen hög person och stirrade på mig.
"Sara? Are you okay?" frågade Leah oroligt men min blick var som fastklisttad på honom.
"Oh my god." viskade jag vände plötsligt bort blicken och kollade upp på Leah.
När jag skulle vända mig tillbaka igen stod han inte där längre och jag rynkade min panna i frustation.
"What's wrong?" undrade hon och försökte få kontakt med mig.
"I-" började jag men min blick fångades av honom och den mulattfärgade killen som befann sig vid dörren. Mr Blondie kastade en blick mot mig och han fastnade med blicken och samma för mig. Sedan gav han mig ett osäkert leende innan han vinkade och gick ut tillsammans med den andra killen.

 

Det var som att mitt hjärta hade stannat. Jag trodde att jag aldrig skulle få se honom igen. Speciellt inte dagen efter vi hade träffats för första gången. Att han ens kände igen mig? Det här var helt galet.

 

"Would you please tell me what's going on?" bad Leah och väckte mig ifrån mina tankar.
"T-that was..." stammade jag fram och försökte samla mig innan jag fortsätte: "You know the guy I just told you about?"
"Yeah, what about him?" sade hon och nickade.
"He was here."
"Wait, what? When? Now? Where is he?" hon tittade runt i caféet och tittade sedan tillbaka på mig med en förvirrad blick.
"Just like a minute ago and he saw me and I-" jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte: "He was standing right there." sade jag och pekade på stället där han hade stått när jag såg honom först. "Then he went to the door and stood there with his friend. He looked at me, smiled and waved before he left."
"Are you serious?" frågade hon förvånat och kastade en snabb blick mot dörren som jag sagt att han hade stått vid.
"Do I look like I'm kidding? He was here and I don't even know If I now how to breathe anymore!"
"Oh my god. Do you think this is fate or something?" frågade hon leendes och jag ryckte på axlarna till svars. "Sara, meeting the guy once is one thing, but twice? The day after? You don't think it's fate?"
Jag svarade inte utan stirrade bara på den platsen där han hade stått och vinkat till mig. Det var som att de sekundrarna som han stod där spelades om och om igen i mitt huvud som en GIF-bild.
"Even if it was fate, it's not like I'm gonna met him again. I don't even know his name and he is gone now." sade jag tyst och tittade tillbaka på Leah som suckade.
"Don't be so negative. If destiny wants you two to meet again, you are. Maybe it will happen tomorrow, next week, next month, but don't give up just becasuse he's not here anymore."
Jag svalde och nickade och försökte låta hennes ord sjunka in. Grejen var att jag verkligen ville träffa honom igen. Speciellt efter det här. Jag ville veta vad han hette, jag ville lära känna honom och jag ville framför allt få se hans underbara leende igen. Men jag antog att ödet fick ta tag i det här och göra det till vad det nu ville.

 

---

 

Vi gick in i säkert den sjunde klädbutiken och jag kände hur mina knän började vika sig. Jag blev helt slut av att gå runt i det här köpcentret! Leah och jag hade hittat en hel del fina kläder till mig och jag var riktigt glad över att Leah gick med mig och hjälpte mig med det här. Även fast hon sprang runt i typ alla butiker...
"Oh, look at this! It'd look so good on you!" utbrast hon och höll upp en svart, halvt genomskinlig skjorta med pyntad krage.
Jag gick fram till henne och hon gav mig den innan hon började leta efter ännu mer plagg. Skjortan var skitsnygg, det gick inte att förneka. Snart kom Leah tillbaka med x antal plagg som hon tyckte att jag skulle prova. Hon tog med mig bort till provrummen och stängde in mig i ett med alla plaggen hon valt ut och satte sig utanför medan jag provade alla plaggen på.
"How's it going?" frågade hon när jag precis hade tagit på mig ett par ljusa jeans och den svarta skjortan.
"Good." svarade jag och knäppte den sista knappen innan jag betraktade mig själv i spegeln. Jeansen satt jättefint och framhävde mina former väldigt bra och de var riktigt, riktigt snygga. Den svarta skjortan var så fin att jag nästan ville spy regnbågar.
"Can I see?" frågade Leah precis utanför dörren och jag öppnade den försiktigt och hon tappade haken så fort hon såg mig, bokstavligt talat. "Oh my god. It's perfect. You look so gorgeous! Sara, you have to buy that."
Jag log och tittade ned på min outfit. "I know, I love it."

 

Klädprovningen fortsatte och jag bestämde mig för att köpa ungefär hälften av de plaggen som Leah hade valt ut åt mig. När vi klev ut ur butiken hade vi 4 kassar var och allt i kassarna var mitt.
"So, what are we doing now?" frågade jag Leah medan vi gick runt bland de stora folkmassorna.
"Hm, I'd say we go home now and tonight we can go out and have a nice dinner at some resturant. What do you say?"
"Sounds great!" sade jag och log stort. Hon besvarade leendet och vi gav oss iväg till tunnelbanestationen.
När vi satt oss till rätta på tunnelbanan som skulle ta oss hemåt pustade vi ut och det kändes skönt att få komma bort från de stora folkmassorna i centrum ett tag och slippa all stressen.
"I can still not believe that that guy was on Starbucks today..." sade Leah och skakade på huvudet.
"Me neither..." mumlade jag och tittade ut genom fönstret. Jag undrade verkligen om jag skulle få se honom igen.

 

Ungefär tio minuter senare gick vi av tunnelbanan och begav oss hemåt. Helt sjukt att jag faktiskt bodde här nu. Jag bodde här. I London.

 

Vi steg in hallen och tog av oss ytterkläderna innan jag kånkade upp alla kassar till mitt rum medan Leah satte på te vatten åt oss. Väl uppe på rummet packade jag upp alla kläder ur kassarna och klippte bort alla prislappar medan jag nynnade på någon låt som spelats inne på en butik förut när vi var i köpcentret. Jag vek alla plaggen och lade in dem snyggt i garderoben tillsammans med mina gamla kläder från Sverige.
"Tea's ready!" ropade Leah från nedervåningen och jag ropade tillbaka att jag snart var klar.
Med det sista plagget inne i garderoben stängde jag den och slängde alla kassarna i papperskorgen innan jag steg ut ur mitt rum och trippade ner för trappan och in i vardagsrummet där Leah satt i soffan framför tv:n och kollade på ett gammalt avsnitt av 'Two And A Half Men'. Jag sjönk ner i soffan bredvid henne och sträckte mig efter min kopp som stod på bordet framför mig. Leah skrattade till åt något roligt som sades på tv:n men jag satt bara och stirrade ner i min kopp och drack ur den emellanåt.
"Sara, what's wrong?" undrade Leah när jag suttit så ett bra tag och gav mig en orolig blick.
"I just..." började jag men hon verkade fatta vad jag menade så fort jag öppnat munnen.
"Don't worry, you'll meet again. And next time, you have to talk to him. Okay?"
Jag slickade mig om läpparna och nickade. "Yeah, I know."
"Cookie?" frågade hon sedan i en ljus, barnslig ton som fick mig att skratta.
"Yes, thank you!" skrattade jag och tog en chocolate chip cookie som låg på fatet som hon höll i handen.
"So... You don't have any idea who he is?" frågade hon sedan och jag tittade upp på henne med munnen full av kaka.
"No..." mumlade jag och svalde. "But he and the other four guys had a bodyguard or something with them on the plane."
"What if he's famous?" utbrast Leah men ett leende spred sig över hennes läppar. "It'd be cool if he was though..."
"Oh yeah, I really think he is." sade jag sarkastiskt tillbaka och himlade med ögonen. "Whatever... So, where are we going for dinner tonight?"
"I was thinking my favorite resturant? You're gonna love it! It's heaven!" sade hon och fnissade till.
"Sure, I mean, I don't know any other place except for Mcdonalds so yeah..." skrattade jag. "What's the name of the resturant?"
"Nando's."

 


Kvällen kom och vi drog iväg med tunnelbanan till Leah's favoritrestaurang glada men också väldigt hungriga. Vi kom fram till Nando's cirka 7 minuter senare och jag hörde hur magen kurrade ljudligt när jag kände doften av mat.
"Come on, let's eat." skrattade Leah och jag fnissade till innan jag nickade. Vi styrde stegen mot entrén och när dörren öppnades drog jag in ett djupt andetag och magen kurrade ännu ljudligare. "Oh shut up..." mumlade jag åt den och Leah flinade och skakade bara på huvudet.
När vi hade suttit oss vid vårt bord fick vi våra menyer hade jag ingen aning om vad jag ville ha så jag bad Leah beställa det som hon tyckte var det godaste. Kyparn kom fram till oss och ställde sig vid vårt bord. Han hade brunt hår, gröna ögon och såg helt okej ut, men han var verkligen ingenting jämfört med Mr Blondie. Han frågade oss vad vi ville ha och vi rabblade upp både mat och dricka. Några minuter senare kom han med vår mat och så hungriga som vi var började vi äta så fort vi hade ställt ner tallrikarna på bordet. Den kycklingen var nog den godaste jag någonsin smakat! Men plötsligt efter några glas coca-cola kände jag att jag blev väldigt kissnödig så jag ursäktade mig till Leah och gick längst in i resturangen och in på damernas.

 

Det varma vattnet från kranen rann ner på mina händer jag och tvålade in mig noggrant innan jag drog ut några pappersservetter från behållaren och torkade dem. En äldre dam i 40-årsåldern steg in i rummet och jag log vänligt mot henne innan jag gick ut. Men när jag klev ut genom dörren och bara hade gått några få steg krockade jag med någon och snubblade bakåt.
"S-sorry!" fick jag fram och drog undan en hårslinga som fallit framför ögonen och fäste den bakom örat. Jag tittade upp på personen och glömde bort hur man andades när jag såg vem det var.
"It's okay." sade Mr Blondie och log snett mot mig. "But, wait, it's you!" utbrast han förvånat och log ännu större.
Jag kunde inte få fram ett ord. Igen. Jag stod bara och beundrade hans perfektion.
"It is you, right? From the plane? If it's not this is kinda awkward..." mumlade han och kliade sig i nacken medan han skrattade nervöst.
"U-um..." fick jag ur mig men samlade mig. "Yes, it's me." sade jag och log mot honom.
Han verkade slappna av lite och besvarade mitt leende. "I don't think we've actually met, I'm Niall." sade han, blinkade med ena ögat och sträckte fram handen i en hälsning och jag kände hur det hettade till i kinderna. Så det var det världens vackraste människa hette.
"Sara." presenterade jag mig och tog tag i hans hand och skakade den. Jag fick en stöt genom hela min kropp när jag kom i kontakt med hans varma hud och jag bet mig genant i läppen och tittade upp på honom.
"And you where at Starbucks earlier today aswell, right?" frågade han och stoppade händerna i fickorna på sina vinröda chinos.
"Yeah, I was." sade jag log när bilderna av honom som vinkade dök upp i mitt huvud.
"I guess you noticed that I was there too..." skrattade han genant och tittade ner i golvet och sedan upp på mig igen.
"Well, I think I saw some blonde weirdo wave at me, he look kinda like you!" sade jag med ett flin och han gav ifrån sig ett urgulligt skratt som fick mig att vilja springa runt och fånga fjärilar på en äng. Här stod jag och pratade med Mr Blondie, Niall, i egen hög person och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

 

"So, um, I guess you're only on visit here?" frågade han med lite besvikelse i hans röst.
"Nah, I moved here yesterday." sade jag med ett leende som han snabbt besvarade.
"Oh! Welcome to London then!" han sken upp och kastade en blick bort mot ett bord med två killar som alla tittade åt vårt håll men de tittade bort när de såg att vi kollade på dem. Det tog ett tag innan jag såg att båda två hade också varit på planet igår.
"Your friends?" frågade jag och nickade menande bort mot killarna.
"Yeh, they were on the plane aswell." sade han och vände tillbaka uppmärksamheten till mig.
"Oh, yeah, now I remember them!" sade jag och kollade bort på dem igen och vinkade kort. De vinkade glatt tillbaka och en suck hördes från Nialls mun.
Jag tänkte precis fråga vad det var när jag kände mobilen vibbrera i min byxficka. Jag fiskade upp den och såg att jag hade fått ett nytt meddelande från Leah.

 

From: Leah
Ey! Are you sleeping on the toilet or what? Are you okay?

To: Leah
Sorry, I'll be right there

 

Niall mötte min blick när jag tittade upp och jag gav honom ett sorgset leende. "I gotta go to my aunt, sorry."
Han nickade besviket och slickade sig om läpparna. "Yeh I better go back to my boys too.."
Jag skulle precis gå förbi honom när han stoppade mig. "But, may I have your number so we maybe can catch up someday?"
Jag satte saliv i halsen och började hosta som bara den. Ville han träffa mig igen? Ville han ha mitt nummer? Hade världens snyggaste kille just frågat mig om han kunde få mitt nummer?
"W-what?" fick jag ur mig och harklade mig för att inte börja hosta ännu mer.
"May I have your number?" frågade han igen med ett flin och jag fick tvinga mig själv att nicka och då sken han upp och gav mig hans mobil, menandes att jag skulle skriva in det där.
Jag skrev in det och gav den tillbaka till honom innan vi sade hejdå och vi gick till våra platser.
Mina fötter snubblade nästan på varandra för att jag inte tänkte på vad jag gjorde eller vart jag gick, det enda jag kunde tänka på var Niall.
"Hey, Sar! Are you okay?" undrade Leah oroligt när jag hade satt mig ner på min plats mittemot henne. Jag stirrade ner på min mat och upp på henne som om jag inte fattade vad hon hade sagt.
"What happend?" frågade hon och lade huvudet på sne.
"H-h-he..." stammade jag fram men kunde inte få någonting sagt.
"He what?" frågade hon nyfiket.
Jag tog ett djupt andetag och blundade innan jag öppnade ögonen igen och kollade in i Leah's bruna ögon. "He is here. Mr Blondie is here. And I bumped into him outside the restrooms and we talked. He asked for my number and he wants to meet me again."
Hon gapade förvånat och började titta runt i resturangen hysteriskt. "Oh my God! Are you serious!? Where is he?! How did it feel? Did you faint? What did he say? Oh my God!"
Jag skrattade högt och försökte få henne att lugna ner sig. "Leah. LEAH!"
Hon stirrade på mig och satte sig till rätta och kom på sig själv att hon hade flippat ur. "Sorry... I'm just so happy for you!" sade hon med ett leende.
"I'm gonna tell you everything, okay? Just not when he's in the same room!"
"Fine..." muttrade hon men flinade snart och tog en klunk av sin läsk. "But are you gonna meet him again?"
"I sure hope so... He got my number so it's up to him..." sade jag med en suck.
"But hey, darling, you just said that he was the one that wanted to meet you again and asked for your number? Right? You don't need to worry!"
"I guess..." mumlade jag och log smått mot henne innan jag bestämde mig för att äta klart min mat så att den inte skulle bli alldeles för kall för att ätas. Maten hade blivit ganska ljummen men den gick väl an och ärligtalat så brydde jag mig inte ens.

 

När jag hade ätit upp lutade jag mig nöjt tillbaka i den lilla soffan och slickade mig om munnen. Jag tittade bak bort mot Niall och killarnas bord och till min förvåning satt Niall redan med huvudet vänd hitåt med blicken på mig. Han log stort när han såg att jag kollade på honom och vinkade glatt, och jag gjorde detsamma tillbaka till honom. Vi satt ett tag och bara log mot varandra men sedan vände jag mig tillbaka mot Leah som undrade om vi skulle börja bege oss hemåt. Med en suck tog jag på mig ytterkläderna och vi gick bort mot dörren. Jag vände mig om en sista gång och vinkade till Niall och alla killarna runt bordet vinkade tillbaka vilket fick mig att le. Allt det här med att flytta hit kändes inte riktigt lika dumt längre.


Sjuuuuuuukt vilket kapitel! hahah! hoppas ni förlåter mig för den hemskt dåliga uppdateringen.. förhoppningsvis blir den bättre nu när jag fått mer insperation! Glöm inte att kommentera! PÖSS PÅ ER! xxx


Nytt kapitel på väg!

  2013-03-03 / 20:20:28 / Allmänt / 1 kommentarer
Hej alla fina! 
Vill bara säga förlåt för att ni får vänta så länge på nästa kapitel... Men jag fick ett ryck igår och skrev nästan ett helt kapitel! :) Så jag ska skriva klart det idag hade jag tänkt! Håll i eeeer! :D xx

Kapitel 2 - The New Home

  2013-01-05 / 03:03:30 / Allmänt / 7 kommentarer

Taxin stannade utanför ett ljusblått, sött litet lägenhetshus och jag log stort.

 

"Here we are!" sade chauffören och öppnade sin dörr och gick ut. Jag gjorde detsamma och gick bak och tog emot min resväska som han hade tagit ut ur bakluckan. Jag ställde ner den på asfalten och fumlade upp pengar som jag sedan gav till honom med ett tröttsamt leende på läpparna och tackade för skjutsen. Han tog emot dem och satte sig i bilen igen och några sekunder senare var den borta och jag stod ensam kvar på vägen med min resväska.

 

Jag tog ett djupt andetag och vände mig om och började gå upp för den lilla trappan upp till dörren. Med ett hjärta som dunkade dubbelt så snabbt av nervositet ringde jag på dörrklockan och väntade spänt på att Leah skulle öppna. Det hördes fotsteg innifrån hallen, dörrlåset låstes upp och hantaget trycktes ner. Dörren öppnades försiktigt och där stod en kvinna i 25-årsåldern med brunt hår som var uppsatt i en slarvig bulle på toppen av huvudet.

 

"Hi, I'm Sara." sade jag lite blygt och sträckte fram handen för att hälsa. Ett leende spred sig på Leahs läppar och hon la armarna om mig i en välkomnande kram. "Welcome!" sade hon sedan och tog ett steg bakåt så att jag kunde komma in. Hallen var ljus och golvet var täckt av en tjock, brun matta. "How was the flight?" frågade Leah medan jag tog av mig skorna och ställde upp dem på skohyllan. "It was fine, I guess..." svarade jag, log smått och tog av mig jackan och mössan, hängde upp jackan på en krok och slängde upp mössan på hatthyllan. "And yeah, I was gonna say hi to you from dad." fortsatte jag och hon sken upp. "Thanks, I really miss him..." Jag gav henne en medlidande blick och hon log mot mig. "So... Do you wanna see your room?" frågade hon nästan lite uppspelt och plockade upp min resväska. Jag nickade ivrigt och hon skrattade till. "It's upstairs, c'mon!"

 

Vi gick upp för den lilla trätrappan till andra våningen. "First door to the left." informerade hon bakom mig och jag nickade innan jag stannade upp och la min hand på dörrhandtaget. Jag tappade nästan hakan så fort jag öppnat dörren, det var nästan så fint att jag inte ens vågade gå in i det. "Go inside!" uppmanade Leah mig och jag blinkade till innan jag tog ett steg in och ännu ett. Min blick vandrade genom rummet som var inrett helt perfekt och jag var redan förälskad i det.
"Oh my god. Leah, this is amazing!" utbrast jag och gick runt i rummet och studerade allting lite nogrannare. "You like it?" frågade hon ståendes kvar i dörröppningen. "Like it? I love it!" sade jag och log. Hon skrattade och jag gick fram till henne och gav henne en kram. "Thank you so much!" "No problem, glad you like it!"

 

Jag var glad över att jag och Leah redan kom rätt så bra överens och hon verkar vara jättesnäll. Det här skulle nog bli bra ändå.

 

Jag drog mig ur kramen och vände mig om för att titta på rummet en gång till. Det var ganska litet eftersom att huset inte var så värst stort. Taket lutade lagom mycket, där det var som högst i tak stod en ganska stor säng, den var mindre än en dubbelsäng men större än en vanlig. Där det var som lägst i tak stod det ett vitt skrivbord och framför det stod det en ganska stor, svart kontorstol. På väggen bredvid sängen satt det två vita hyllskivor och på en av hyllorna stod det en stereo. Väggen där hyllorna satt var mörkgrå med blommor på som skiftade i silvergråa nyanser. Resten av väggarna var vita. Rakt fram fanns det ett fönster som kläddes av två marinblå gardiner som hängde ner på vardera sida av det. Vid fotänden av sängen stod det en stor och rymlig trägarderob och en av väggarna i rummet hade en inbyggd bokhylla som jag tyckte var helt fantastisk. Golvet var parkett i ljust trä och ja, som sagt var jag redan förälskad i rummet.

 

"So, I was thinking..." började Leah och jag vände mig om. "That you and I maybe can go shopping for other furniture and stuff so you can make the room with some more 'Sara style'." Jag nickade ivrigt och tyckte det lät som en mycket bra idé. "I just don't get it... Did you design this all by yourself?" undrade jag med en fundersam blick. Hon skrattade och berättade att hon jobbade som inredare och då kunde jag koppla ihop ett och annat.

 

Jag rullade in min resväska och ställde den framför garderoben och la min handväska på sängen. Sedan satte jag mig försiktigt ner på sängen och njöt av hur skön den var. "This is perfect. I don't know how I can thank you enough, Leah." Hon skakade bara på huvudet och viftade bort mina ord med handen. "It's my welcome-gift for you!" Jag log stort mot henne och drog med handen längs med det vinröda fluffiga, mjuka överkastet på sängen. "Are you hungry?" frågade hon efter ett tag och jag gav henne en blick som betydde något i stil med 'skojar du med mig eller?'. "Allways." sade jag sedan och reste mig upp, gick ner för trappan och vidare in i det mysiga lilla köket. Jag satte mig på en av barstolarna framför köksön medan Leah plockade fram lite kyckling och ris som hon hade i kylen. Hon lägger upp mat på två tallrikar och värmer dem en efter en i mikron och snart fyller den härliga kycklingdoften hela köket. Jag slickar mig om läpparna och hör Leah skratta tyst bredvid mig. "What?" frågade jag och tittade upp på henne. "Sorry, you were staring like crazy at the food... I just find that funny." sade hon och fnissade och tittade bort.

 

Snart satt vi mittemot varandra och jag slängde nästan i mig maten utan att tänka på det minsta lilla bordsskick. "So..." började hon och jag tittade upp från tallriken med munnen full med mat. Hon skrattade till och fortsatte sedan: "I don't really know that much about you, Sara. But, um, you seem very nice and funny." Jag svalde och log stort mot henne. "You too!"
"So, I was thinking about getting a coffee or something? Maybe not tonight, I guess you're kinda tired. But tomorrow after lunch or something?" Jag nickade glatt och tog en klunk ur mitt vattenglas. Vattnet smakade ganska mycket annorlunda här i England än hemma, men det gick väl an antar jag. "Sure! I would love to!" "And then I wanna take you shopping. You didn't take much clothes with you, eh?" Jag skakade på huvudet och log. Leah var redan nu som en syster, inte som Clara då men, som en kusin kanske.

 

Kvällen kom och jag sade godnatt till Leah innan jag gick upp till mitt underbara rum och plockade fram min flickiga, sköna pjamas. Sedan tog jag fram min necessär och gick till badrummet som låg precis mittemot mitt. När jag stod framför spegeln färdigkissad, osminkad med massa skum i munnen med en tandborste i högsta hugg som färdades fram och tillbaka på mina tänder med de små vita och blåa stråna kom jag på att det här faktiskt hände i verkliga livet. Jag hade nu flyttat till London och här skulle jag stanna ett bra tag. "Shit." sade jag och glömde bort att jag hade skum i munnen så en hel del flög ut och hamnade lite här och var på handfatet. Jag spottade ut det sista och sköljde munnen och tvättade sedan rent allting som skummet kommit på. Några minuter senare kröp jag ner i den himmelska sängen, lade mitt huvud på huvudkudden och stängde mina ögon för att snart sjunka in i en djup sömn.

 

Jag sjönk in i drömmarnas värld och där kom han upp från ingenstans. Mr Blondie. Hans isblåa ögon som stirrade rakt in i mina. Hans skratt och leende spelades upp om och om igen och plötsligt kändes det som att allt och alla försvann runtomkring mig och plötsligt stod jag framför rullbandet och kämpade med min väska. Snart var han där igen, vid min sida och hjälpte mig med väskan. Men bara någon sekund efter det hörde jag honom viska 'bye' och han försvann. Sedan började jag drömma om konstiga fåglar som spelade piano och en rosa ko som hade ett enhörningshorn på huvudet.

 

När jag vaknade stirrade jag upp i taket och kliade mig funderande i håret. "Vad drömde jag precis?" viskade jag förvirrat och satte mig upp i sängen. För en kort sekund visste jag inte var jag var men kom snabbt på det och tittade ut genom fönstret och såg att det var otroligt vackert väder ute och färgen på träden hade börjat skifta i gul-röda färger. Jag kastade av mig täcket och klev ur sängen innan jag skyndade mig in på toaletten innan jag skulle kissa på mig. Sedan snabbt tillbaka in i rummet och tog på mig något som kändes lagom bekvämt, satte upp håret i en enkel hästsvans innan jag gick ner för trappan och möttes av en morgontrött Leah i köket med morgontidningen på bordet och en stor tekopp i högerhanden. "Morning!" sade jag glatt och hon tittade skrämt upp på mig med sina trötta ögon men log sedan och jag skrattade tyst. "Goodmorning, sweetie. You can make some tea if you want? And scones? I made som yesterday." "Thanks, that sounds good!"

 

Efter att ha letat i några skåp efter kopp, te påse och tagit fram smöret och osten hällde jag i det varma vattnet från vattenkokaren i min kopp och bredde två stycken scones medan smaken spred sig i hela vattnet i koppen. "So, what's happening today?" frågade jag nyfiket när jag hade suttit mig på samma plats som igår och börjat smutta på mitt te. "Well..." började hon och harklade sig för att försöka få bort morgonrösten. "I'm gonna do some work here at home a few hours before lunch, you can do whatever you want - maybe take a walk to explore the neighbourhood or something... Then we'll eat lunch and maybe an hour after that we'll take the underground to my favorite place in London, drink some coffee and eat cupcakes or whatever, then we go shopping and who knows how long that can take. That's the plan. Sounds good?" Jag nickade och tog en tugga av min scones. "Sounds great!"

 

Precis som Leah hade tipsat drog jag mig ut på en liten promenad i det fina grannskapet och efter ett tag kom jag tillslut till en fin, liten park och satte mig på en av de gröna bänkarna som fanns där. Några yngre kvinnor gick förbi med barnvagnar och en gammal farbror hälsade glatt på mig med sin fluffliga lilla hund. Solens strålar sken ner genom löven i träden och värmde delar av mitt ansikte. Plötsligt kom jag och tänka på den blonda killen igen, hans blickar på mig och alla fjärilar som blev galna i min mage av det. Varför tänker jag ens på honom? Det var en once-in-a-lifetime grej att jag någonsin träffar världens vackraste människa, det kommer inte att hända igen. Dessutom har han antagligen glömt bort den där svaga, konstiga tjejen från planet för länge sedan...


Lite kortare kapitel denna gången... snart kommer jag igång med den, håll i er! ;) 

Hinner inte läsa igenom det nu så det får väl stå lite galet... haha godnatt folket!

xx

 


Kapitel 1 - Up, Up And Away

  2012-11-20 / 18:21:00 / Allmänt / 5 kommentarer

Jag, Linnea, Clara, mamma och pappa stod på Arlanda flygplats och stirrade upp på avgående plan-tavlan. New York, Göteborg, Amsterdam, Madrid, Oslo, Köpenhamn, Paris...

"Där är det!" utbrast jag och pekade upp på tavlan. "London, Gate F69."

Min väska var redan incheckad och jag hade min flygbiljett i min hand. Vi började gå bortåt mot gaten och jag kände att det började pirra mer och mer i min mage för varje minut som gick.

”Nervös?” Linnea lade armen över mina axlar och gav mig ett fint Linnea-leende. Jag nickade och log ett osäkert leende tillbaka. ”Det kommer bli bra det här Saris.” sade hon lugnt och tryckte till min arm lite med handen. Jag nickade igen och bet mig i läppen. Det här var vad jag ville, jag ville leva min dröm.

Vi kom fram till kön till säkerhetskontrollen och då kom jag på att de andra inte fick följa med mig längre.

”Dags att säga hejdå då...” sade jag och vände mig mot min familj och bästa vän. Mamma slog armarna om mig med tårfyllda ögon och jag kramade tillbaka och kände att jag snart också skulle börja gråta. ”Hejdå min älskade dotter, sköt om dig nu, gumman.” sade hon med gråten i halsen och pussade mig på kinden. ”Hejdå mamma.” sade jag tyst och kände att jag inte kunde hålla inne tårarna längre. Mamma pussade mig ännu en gång, fast den här gången på pannan, sedan tog hon ett steg bakåt så att min syster kunde komma fram.

Vi kramade om varandra och tårarna bara strömmade ned för våra kinder. ”Hejdå siss... Kommer sakna dig som attan.” Jag och Clara hade en väldigt bra relation, bättre än de flesta systrarna tror jag faktiskt. Även fast det är 4 år emellan oss så är vi ändå lika tighta som om vi vore tvillingar. Jag älskade henne verkligen och hon var faktiskt världens bästa syster. Hur skulle jag klara mig utan henne nu?

”Hejdå, kommer sakna dig med. Som en fucking galen ko.” Vi skrattade tyst och började sedan att gråta igen. Det här var skitjobbigt.

Efter några minuter släppde vi taget om varandra och Linnea kom fram och kastade sig nästan över mig. ”Hejdå min flummiga, knäppa, konstiga, underbara Saris.” sade hon och kramade mig så hårt hon kunde. Jag fnissade till och kramade tillbaka lika hårt och sade: ”Hejdå weirdo. Kommer sakna dig så himla, sjukt mycket!” ”Kommer sakna dig med, galet mycket.” Tårarna rann ned för våra kinder och mascaran hade nog runnit ut för länge sedan. Sist men inte minst kom pappa och gav mig en stor och trygg typsik pappa-kram. Pappa brukade inte gråta men just nu var hans kinder blöta och hans ögon var tårfyllda. ”Goodbye my lovely daughter. I’ll miss you, sweetie.” Jag älskade när pappa kände sig för dålig för att prata svenska och pratade engelska istället, det kändes så...honom. ”Bye dad, I’ll miss you too. So much.” ”Say hi to Leah from me.” ”I will.”

Efter 15 gråtandes minuter hade jag kramat alla och nu hade de gått härifrån. Jag stod själv i kön och kände ingen människa som stod runt omkring mig. På ett sätt så var det läskigt, men på ett annat sätt spännande. Nu började mitt äventyr.

Jag kom fram till säkerhetskontrollen och tog av mig mössan och jackan och lade dem i en låda och min handväska i samma låda. Sedan gick jag lugnt igenom kroppskollen och jag andades lättat ut när det inte pep, det var en vana att man gjorde det. Mina saker kom ut och jag plockade bort dem och satte på mig jackan och mössan igen och gick bort mot gatearna. Om några minuter skulle jag sitta på planet mot London, planet mot min dröm.

Jag kollade runt och letade med blicken om jag såg gaten och hittade den lite längre bort. Lugnt styrde jag mina steg mot Taxfree för att köpa godis som jag kunde ha på planet.

10 minuter senare låg mina två Haribo påsar i handväskan och jag satt utanför gaten och väntade på att man skulle få gå in i planet. Jag satt och skrev några sms till mina vänner och min familj innan jag skulle behöva stänga av den. Fy vad jobbigt det var igår när jag behövde säga hejdå till alla mina vänner. Jag kommer inte få träffa dem på hur lång tid som helst.

Plötsligt kom det en flygvärdinna och tog bort bandet som fanns framför gaten och ropade att det gick bra att komma och visa biljetterna och passet. Jag tog upp min handväska, reste mig upp och gick med bestämda steg mot gaten. Jag gav min biljett och mitt pass till mannen som stod och skulle kolla dem. Han gav tillbaka dem och log mot mig och jag tackade och log tillbaka. Jag började gå in i den lilla tunneln mot planet och tog ett djupt andetag. Flygvärdinnorna hälsade vänligt på mig på engelska när jag klev in i planet och jag började gå bort genom gången mot min plats. Det var ett ganska stort plan med fyra platser i mitten och två på vardera sida. Min plats var en av de med två platser, den som var vid gången. Jag satte mig ner och lade min väska på golvet och tog av mig jackan och mössan. En äldre dam i 70 årsåldern stannade upp bredvid mig och jag tittade undrande upp på henne.

"Apparently I have the seat beside you, do you think I can possibly come in there?" sade hon med en fin gammal brittisk brytning och log ett typsikt gulligt tant-leende. "Absolutey! Wait, I'm just gonna put this away..." svarade jag och böjde mig ner och plockade upp min väska från golvet och satte den i mitt knä och vände ut benen mot gången så att hon kunde komma förbi. "Thanks, sweetie." sade hon och gick förbi mig och satte sig ner bredvid mig.

Jag vände tillbaka mig och lade ner väskan på golvet igen och puttade in den halvt under sätet framför mig. Jag tittade upp och kollade runt i planet som nästan var fullt och tittade sedan ut genom fönstret och kollade på männen som kastade upp alla väskor på ett band som ledde in i planet.

"Where do we sit?" hörde jag en killröst fråga lite längre fram i gången. Jag kollade upp och såg 5 killar och en annan äldre man som gick genom de två gångarna. "Right here!" svarade den äldre och pekade på platserna som var bredvid mig.

Killarna utbytte några ord med varandra om vart de skulle sitta och strax därefter satt de ner och pratade högt med varandra.

Närmast mig satt en blond kille, bredvid honom satt den äldre mannen som verkade försöka hålla koll på alla killarna som typ en pappa, bredvid honom satt en kille med lockigt brunt hår och bredvid lockarna satt en kille med brunt ruffsigt hår. På andra sidan av andra gången satt en mulattfärgad kille med mörkbrunt hår och bredvid honom, längst bort från mig, satt en kille med ljusbrunt, snaggat hår. Och för att vara helt ärlig så var killarna väldigt snygga.

Plötsligt började planet att röra på sig och det knep till i min mage. Lyfta var nog det värsta som fanns. Det backade ut och började köra på körbanan för att komma ut på den banan där vi skulle lyfta samtidigt som flygvärdinnorna visade var nödutgångarna fanns och hur man använde flytväst och syrgasmask, killarna härmade deras rörelser och skrattade dämpat.

Flygmotorerna startades och hela planet började skaka som bara den. Jag satt rakt i mitt säte med händerna på armstöden på vardera sida av mig. Planet ökade farten mer och mer och om bara någon sekund skulle vi lyfta från marken. Jag borrade nästan in naglarna i tyget på armstöden och glömde nästan bort att andas. I ögonvrån såg jag den blonda killen titta på mig med ett leende lekandes på läpparna. Plötsligt kändes det som om min mage flög ur mig. Vi var ovanför marken och steg långsamt upp i luften. Den vanliga känslan av att man drogs tillbaka och höll på att sjunka igen kom och jag pep till. "Wow!" kom det från en av killarnas munnar. "Hate that feeling!" sa killen med lockarna.

Efter några minuter var det värsta över och långt nere såg man marken när man tittade ut genom fönstret. Jag släppte taget om armstöden och började andas i normal takt. Symbolen för att man måste ha säkerhetsbälte slocknade och jag hörde hur de knäpptes upp runt omkring mig, men jag behöll mitt på, för säkerhetsskull.

Flygvärdinnorna började gå med vagnar i gångarna och delade ut snacks och dricka. "What would you like to drink?" frågade en av dem mig vänligt, samtidigt som en annan lade små påsar med nötter och små salta kringlor framför mig på det lilla nedfällda bordet. "Apple juice, please." sade jag och log smått. "Coming up!" sade hon glatt och tog fram en liten äppeljuice burk och gav den till mig med en plastmugg till. Jag tog emot den och tackade. "And you sir?" sade hon sedan och vände sig mot den blonda killen. "Same." sade han och log. Jag tittade på honom och log smått. Han tog emot sin med och ställde den på sitt bord. När han fick sitt snacks frågade han om han kunde få lite mer och de kunde ju inte säga nej till honom när han gjorde den där jättesöta, bedårande minen, så de gav honom fyra påsar till.

När jag kom på mig själv att jag stirrade på honom vände jag snabbt tillbaka huvudet och stirrade på min juice istället. Jag kände hans blick bränna hål i mig och jag fick tvinga mig själv att börja äta och försöka tänka på något annat.

Jag böjde mig ner och fumlade upp min ipod och mina hörlurar. Sedan stoppade jag in några nötter i munnen, pluggade in hörlurarna och stoppade in de små in-ear plupparna i varsitt öra. Jag satte på ipoden och bläddrade fram 'We Are Never Ever Getting Back Together' med Taylor Swift. Musiken fyllde snart hela mitt huvud och jag lutade mig bakåt och blundade.

Med ett ryck vaknade jag när jag kände att planet började skaka. Jag drog ur ena hörluren och lyssnade uppmärksamt på piloten som gav ut ett meddelande i högtalarna. Det brusade men jag kunde ungefär uppfatta vad som hände. Vi hade flugit in i ett annat plans körbana där det nyss hade flugit så det blev turbulens och piloten hade inte sett det andra planet på radarn konstigt nog. När han pratat färdigt och skakandet upphörde pustade jag ut och kollade på killarna som inte verkade bry sig ett dugg. Antagligen så var det väl så att jag var ovan med att flyga.

Tanten bredvid mig sov och snarkade högt. Jag kollade på klockan i min ipod som visade 14:29, nu hade vi flugit i en timme och en kvart. Borde vi inte vara framme snart? Då kom jag på att det stod på stora skärmen som satt längre fram i planet hur lång tid det var kvar. Jag tittade upp och kisade med ögonen för att se den lilla texten på den blåa skärmen. 34 minuter kvar. Det pirrade till i min mage av glädje.

Det var som att min blick automatiskt drog till den blonda killen bredvid mig som om han var en blickmagnet eller något. Jag kunde inte sluta kolla på honom och när han kollade tillbaka på mig var det som om mitt hjärta bankade så hårt att det nästan flög ur mig.

Jag drog ur båda hörlurarna ur mina öron, stängde av ipoden och lade ner den i väskan igen.

Det sista av snacksen låg på det lilla bordet framför mig och jag samlade ihop det och stoppade in det i munnen. Med munnen full tittade jag upp på Mr Blondie som tittade på mig och log roat. Jag rynkade pannan och gav honom en undrande blick och gjorde en gest men handen som betydde typ "vad är det?". Han skakade på huvudet och skrattade så att man såg hans vita tänder och genomskinliga tandställning. Jag tuggade färdigt och svalde. Återligen igen kollade jag på skärmen som visade att det var 15 minuter kvar.

Jag hade aldrig varit i London förut, och nu helt plötsligt så flyttade jag dit? Jag känner inte ens någon där! Min pappas kusin som jag skulle bo hos kände jag inte heller! Och jag som är så dålig på att lära känna nya människor... Antagligen kommer det ta en evighet innan jag får någon kompis där.

Nu kunde man känna hur planet sjönk fort, man började se marken och små moln som vi flög förbi.

"It's gonna be so nice to come home again!" sade en av killarna och de andra höll med. "Are you going back to Mullingar?" frågade killen med lockarna och pekade på Mr Blondie. Han skakade på huvudet och sade: "No, I'll just stay here and chill. Are you guys going home?" "Nah..." svarade de och det verkade han vara glad över.

Planet var ganska nära marken och jag antog att flygplatsen låg här någonstans. Återligen igen naglade jag mig fast i armstöden och blundade hårt.

Hjulen slog i marken med en duns och jag öppnade ögonen. Snart såg man flygplatsen och vi körde in till en gate och folk runt omkring mig började knäppa loss sig och ta ner deras väskor från luckorna i taket, men jag satt kvar och knäppte bara av mig bältet.

Tanten bredvid mig hade vaknat och tittade sig förvirrat omkring. "We're here?" frågade hon förvirrat och kollade med en trött blick på mig. Jag log och nickade; "Yeah, we're here."

Sedan tog jag på mig jackan och min blåa mössa och plockade upp min väska i knät. Gången började bli något mindre med folk så jag ställde mig upp och tog en sista titt på min plats så att jag inte hade glömt något. När jag såg att det var tomt började jag att gå mot utgången ur planet. Men precis innan jag nästan hade kommit ut tittade jag snabbt bak på honom. Han mötte min blick och det ryckte lite i hans mungipor och sedan smög det sig fram ett litet leende som fick mitt hjärta att slå dubbelslag.

Jag vände mig tillbaka mot dörren och gick ner för trappan och upp för en annan till gången in till själva flygplatsen.

Jag gick med strömmen av människor mot hallen där man väntade på sina väskor. Väskorna hade inte kommit än när jag kom dit, det satt några på bänkarna runt om så jag följde deras exempel och satte mig ner på en tom bänk.

Efter några minuter såg jag något i ögonvrån och vände huvudet mot rulltrappan som jag hade åkt ner med. Där kom de, killarna från planet. Den blonda stod näst längst bak framför den äldre mannen som blickade ut över hallen. När de kommit ner började de gå mot oss och jag vände snabbt bort blicken när jag såg att de gick mot bänkarna som stod i rygg med den bänken som jag satt på. Plötsligt kände jag hur bänken skakade till och någon satte sig precis bakom mig. Jag kände hans hår snudda vid mitt eget och snart hörde att det var han, det var den blonda som satt bakom mig. Det pirrade till i min mage, undrade verkligen hur jag kunde ha de känslorna för någon jag inte ens hade pratat med eller kände överhuvudtaget.

Jag plockade upp min mobil och satte på den, då slog det mig när jag såg att jag hade fått ett "Välkommen till Storbritannien"- sms att jag faktiskt var i England, i London. Jag kunde inte tro det! Min klocka på mobilen ställde jag om så att den visade rätt tid eftersom att England ligger en timme efter Sverige. Människorna som satt framför mig började se otåliga ut när det hade gått ungefär 25 minuter sedan vi kommit. Suckar hördes lite här och där och en liten kille sade: "This is taking forever!" Några vuxna log tröttsamt mot honom och nickade instämmande. Banden åkte runt och runt men inga väskor syntes till. Jag undrade verkligen hur det skulle bli nu, och vad som skulle hända. På ett sätt var jag lite orolig, men på ett annat sätt upphetsad. Det skulle nog bli bra ändå, eller jag hoppades det i alla fall.

Plötsligt kom det en väska åkandes ner på det lilla bandet och hamnade med en duns på det stora bandet där man skulle ta dem. Alla började resa sig upp och gå fram till bandet för att vänta till ens egen väska kom. En efter en dunsade ner och fler och fler personer lämnade hallen.

Min blick fångades plötsligt av en stor, röd resväska som kom åkandes på det lilla bandet. Jag log när den dunsade ner och började åka åt mitt håll. Killarnas väskor kom ungefär samtidigt som min så de stod och plockade upp sina väskor lite utspritt runt bandet. Jag gjorde mig redo att ta min väska när den nästan var framme, men när jag tog tag i handtaget fick jag inte den att röra på sig alls. Jag var för svag och den var för tung... Jag följde med väskan när den åkte vidare och försökte verkligen få upp den men det var hopplöst. Plötsligt stod det någon bredvid mig och jag släppte väskan och tittade förvånat upp på personen. Men det var inte vem som helst som hade ställt sig bredvid mig utan det var Mr Blondie. Hon svalde djupt och kände rodnaden hetta till i kinderna."You need any help with that?" frågade han försiktigt och nickade menande mot väskan som fortsatte att åka iväg. Hans röst var perfektion och hans irlänska brytning gjorde den dubbelt på perfekt. Utan att jag ens hann svara så hade han gått runt mig och plockade upp min väska utan besvär och kom gåendes med den rullandes bredvid sig. "Here you go..." mumlade han och rullade fram den till mig. Jag tog emot den och tittade upp på honom. "Thanks." sade jag och log försiktigt mot honom. Han besvarade leendet och jag stod kvar och kollade rakt in i hans otroligt vackra, blåa ögon. "Ey, man stop flirting and come! We have to head for the back door now, the girls are crazy out there!" Den mulatt färgade killen ropade till den vackra varelsen som stod framför mig och han skrattade till och fick lite rosa färg på kinderna vilket gjorde honom ännu vackrare. Han nickade sedan lite kort mot mig och viskade "bye" innan han vände sig om och gick bort med killarna och några säkerhetsvakter och försvann snart utom synhåll. Viskningen hade gett mig rysningar genom hela kroppen och jag var helt säker på att jag hade nyss stått öga mot öga med världens vackraste människa.

Men vad hade den andra killen menat med "the girls are crazy out there"? Vilka tjejer? Jag ryckte på axlarna, drog upp handtaget på rullväskan och gick mot dörren där man gick ut för att komma ut dit där det brukade sitta folk och vänta på deras nära och kära som kommer med flygen. Men när jag klev ut genom dörren hoppade jag till av chock. Det var en jättestor samling av tjejer här inne och nästan alla skrek. Jag samlade mig och började gå mellan alla tjejer bort mot utgången. Tillslut kom jag fram till utgången och gick ut genom den och möttes av den friska, brittiska luften. Jag tog ett djupt andetag och blev lättad över att jag slapp höra skriken mer. Lite längre bort åkte det en taxi så jag ställde mig på tå och vinkade den till mig och snart körde den upp framför mig och taxichauffören klev ur för att hjälpa mig att lägga in väskan i bakluckan. Jag tackade honom och satte mig sedan i bilen. "Where are you heading?" frågade han och jag öppnade min handväska och tog fram en lapp där det stod min nya adress, adressen hem till Leah. "16 Welbeck st. Marylebone, London." sade jag försiktigt och taxichauffören nickade och körde ut från flygplatsområdet. Jag tittade ut genom fönstret och såg träd och ängar susa förbi. Det var mulet väder men ändå bubblade glädjen inom mig. Jag var i England!


Första kapitlet av Kiss You! :) Vad tycker ni? xx

 


Inledning

  2012-11-20 / 13:06:00 / Allmänt / 0 kommentarer
Sara Coleman är 19 år och bor i Stockholm. Hennes pappa är från Storbritannien och hennes mamma är svensk så därför har hon ett engelskt efternamn. Sara har precis tagit studenten och är redo att följa hennes dröm. Hon har gått på danslinjen på gymnasiet och innan dess dansade hon på flera olika danskurser 9 gånger i veckan. Hennes dröm är att bli dansare, att få dansa i musikvideor, på scen, tv och mycket annat. Så därför har hon bestämt sig för att flytta till London, hem till hennes pappas kusin Leah och där ska hon göra allt hon kan för att följa hennes dröm. Sara har en storasyster som heter Clara, Clara är 23 år och bor i Göteborg med sin pojkvän Andreas och deras hund Jack. Sara och Clara är väldigt nära och brukar träffas varannan vecka. Men nu skulle det bli ändring på det, för Sara skulle till London, och där kunde de inte träffas varannan vecka... Sara älskar även att sjunga, och har fått många komplimanger för hennes röst. Men hon vet att dansen alltid kommer vara det hon älskar mest. Hennes favoritartist är Taylor Swift men hon lyssnar på många andra också. Sara har aldrig haft en pojkvän och det tycker hon inte är så konstigt med tanke på hur hon ser ut. Hon har blågröna ögon, långt tjockt brunt hår, ganska raka tänder förutom en framtand som är lite sne och hon är ungefär 165 cm lång. Hennes bästa vän heter Linnea och de har känt varandra ända sedan de var 3 år. 

TJULULU!

  2012-11-17 / 13:00:00 / Allmänt / 1 kommentarer

Tjenare alla fina människor!
Här är min nya fanfiction om One Direction. ENJOY! ;D xx